Men låt oss inte stanna där. Låt oss också diskutera själva innehållet, hur facket agerar som klassorganisation.

I veckan hade jag ett långt samtal med hyttmontören Jan-Olov Carlsson, som varit lokalt förtroendevald för IF Metall vid Volvo lastvagnar i Umeå under fyra decennier. Till skillnad från ledande LO-företrädare som brukar hävda att kvittot på att facket är starkt finns i de reallöneökningar vi faktiskt ser, så menar Jan-Olov Carlsson att det inte räcker.

Den modell vi har för lönebildningen bygger på ett ”märke” som ska vara i takt med Europa och industrins konkurrenskraft. I detta Europa, såväl som i Sverige och resten av världen finns en tydlig trend. De arbetandes del av kakan minskar, eftersom löneandelen av företagens kostnader sjunker. Samtidigt är vinstandelen högre, aktieutdelningar och bonusar har ökat väldigt mycket mer än lönerna.

De reallöneökningar vi ser är inte bara ett tecken på framgång, det är lika mycket ett kvitto på att facket accepterar det bestående och därmed klassamhället.

Det finns en annan, minst lika viktig aspekt av utvecklingen, som handlar om innehållet i arbetet. Belastningen på kroppen. Inflytandet över arbetsdagen och utförandet av själva jobbet. Deltidsanställningarna. De korta påhuggen. De delade turerna. Här syns en än tydligare trend. Stressen tilltar. Det säger sig självt att risken för psykisk ohälsa ökar.

I de enkätundersökningar facket gör till sina medlemmar, toppar frågan om arbetets innehåll och inflytande över arbetsdagen.

Antagligen kan vi dra slutsatsen att rätten till heltid, i kombination med en vettig arbetsmiljö, där man blir lyssnad på och får styra delar av hur arbetet utförs, faktiskt är viktigare än kronor och ören, för väldigt många. I förlängningen handlar det alltså om att arbetsgivarens ”rätt” att leda och fördela arbete måste utmanas.

En facklig rörelse som ena dagen uttalar radikala slagord och nästa dag vid förhandlingsbordet går med på avtal som innebär ökad stress, kan inte sägas ha lyckats särskilt bra.

Egentligen är det ganska enkelt: Det är upp-och-nervända världen att stressen ska behöva öka i ett samhälle som är rikt. Så ska vi inte ha det.

Låt mig citera Jan-Olov Carlssons slutsats efter 40 år på golvet: ”Arbetet har utarmats, det har blivit mera styrt. Att inte göra det till en huvudfråga av en facklig rörelse är oansvarigt.”

När facket vågar ta denna strid kommer det också att kunna bli starkt igen. Och tro mig, det kommer även att ha en positiv inverkan på medlemsutvecklingen.