Människans natur är i grunden framåtblickande och optimistisk och jag gör därför ett tappert försök att formulera en liten förhoppningarnas katalog inför det nya år som väntar. 

1. Den kanske viktigaste insikten som kommit ur pandemins eländesår är den att samhället är mer, och måste vara mer, än en marknadsplats. På sikt innebär det att den sista spiken slagits i den nyliberala kistan även om denna ideologi, som numera saknar entusiastiska profeter, kommer att spöka länge i maktens alla korridorer. I bästa fall får vi under året i Sverige se en fortsatt intensiv debatt om marknadsskolans förödande härjningar som kan leda till reella förändringar. Men också om det sjukförsäkringssystem som kastat ut alltfler människor i misär på senare år och som måste reformeras snabbt.  

Mycket av detta handlar om det gemensamma, det allmänna bästa, det ethos som höjer sig över marknadstänkandet. Där har något tänts i de flesta medvetanden.

2. Högerpopulismen lär världen få leva med också framöver. Den hämtar sin energi ur den stora och tragiska omdaning av alla samhällen i otrygghetens tecken som länge ägt rum. Men nog har någonting hänt. I fyra år har högerpopulismen testats vid makten i världens mäktigaste land men nu har den avvisats av en väljarmajoritet.

Donald Trumps sista märkliga bravader som president tror jag bidrar till att sänka trovärdigheten hos alla de högerpopulister runtom i världen, inklusive i Sverige, som stött hans presidentskap.

Högerpopulismen kan verkligen ha kulminerat åren 2016–2020 och nu inleds dess gradvisa nedgång.

3. Sedan snart ett års tid tillbaka har alla sociala relationer i samhället minskat. Folk har helt enkelt kunnat träffas i långt mindre utsträckning. Något liknande har vi i Sverige och de flesta länder i världen inte upplevt någonsin tidigare. Men det innebär också att vårt behov av socialt umgänge har dämts upp och kanske väntar med tiden därmed en – explosion av det sociala. Förr eller senare, om inte denna sommar så nästa, kan något av en summer of love siktas.   

Att träffa folk, på gator, torg, på möten, i föreningar, på evenemang – jag tror att en väldig längtan efter detta har dämts upp.

Och var så säker, det gynnar radikalismen.

4. Förra året var fler människor än på årtionden ute och rörde sig i skog och mark. Det är fullt möjligt att många människor fått upp den känsla för naturen som på sikt är en nödvändig förutsättning för att engagemanget för miljö och klimat ska växa. Mitt intryck är dessutom att intresset för landsbygd och små landsortsstäder vuxit en aning det senaste året. I byar går det att vara social utomhus på ett lättare sätt än i städer och jag har hört fler än tidigare tala om att de gärna skulle vilja bosätta sig på landet.

5. Klassfrågorna har återvänt till den politiska debatten på grund av eller tack vare att pandemin gjort klassamhället extremt tydligt. Det är arbetarklassen som burit nationerna genom pandemin, i äldreomsorgen, på bussar, i sjukvården och tusen andra ställen. Och då handlar det inte bara om den progressiva medelklassens medkänsla med en lidande arbetarklass – utan om en insikt hos många att en massa helt nödvändiga samhällsarbeten visat sin betydelse. Reklammän och konsulter har, för den som tänker efter, mist litet av sin status – medan undersköterskan, busschauffören och städaren borde ha höjt sin status. Inom kort dimper Katalys stora klassrapport ner.

När klassfrågan häftigt diskuteras lossnar hela samhällsdebatten. Maktordningar blir synliga som en borgerlig hegemoni helöst vill dölja och därmed siktas lättare det som är värt att bekämpa och, framförallt, att kämpa för. Bara det faktum att LO-förbunden förra året såg den största medlemsströmningen på årtionden är betecknande och oerhört glädjande.   

6. Jag tror också att ett brett skifte i kulturlivet till slut faktiskt väntar. Ett litterärt system som skapades på 80-talet, präglat av  snäv estetism och hyllandet av kulturella megastjärnor (i exempelvis Svenska akademien) kommer de närmaste åren att sakta men säkert ersättas av ett annat. Intresset för en arbetarlitteratur i vid mening tror jag ökar och en ganska utlevad kultursidesvärld måste till slut förnya sig.   

Så ser min provisoriska förhoppningarnas katalog ut inför det nya året. Att formulera optimistiska framtidsscenarier har ett egenvärde. Optimism inrättar andra horisonter, även om optimism också alltid riskerar att göda falska förhoppningar utan grund i några materiella villkor. 

Men så här pessimistiskt som vi haft det, kan vi helt enkelt inte ha det.