Jag önskar att jag hade varit där!

För Sverige sticker verkligen ut i skenhelighet när det kommer till synen på och behandlingen av vår ursprungsbefolkning – och jag skruvar obekvämt på mig när jag konstaterar att trots att frågan om ratificering av FN-konventionen om urfolkens rättigheter varit uppe i riksdagen för omröstning ett antal gånger, så har den gång på gång röstats ner.

Hur ska vi förstå det? Sverige var ju pådrivande vid framtagandet av ILO 169, FN-konventionen om urfolkens rättigheter som betonar markrättigheter för urfolk (från 1991). Hittills har 22 länder, nästan alla länder med urfolk, ratificerat. Men Sverige har låtit bli.

För fem år sedan mötte jag Marie Persson, ledamot i Sametinget och engagerad i motståndet mot gruvutbyggnad. När hon visade bilder från sin vardag (till exempel när hennes pappa tillverkar en traditionell samisk trumma och hon själv fiskar och plockar bär med sina barn i utanför Tärnaby), framstod det glasklart att ursprungsbefolkningar alltid har skapat ett sätt att leva som naturen tål. Den svenska staten har inte bara visat ett extremt ointresse av att lära sig av detta – den har även en historia av övergrepp och kolonialism mot samerna.

Vi brukar matas med uppgiften att det bor cirka 20 000 samer i Sverige. Det är inte sant. Enligt Peter Sköld från Umeå universitet, finns troligtvis 80 000–100 000 samer i Sverige – och 95 procent av dem är inte renskötare.

”Jag bedriver inte renskötsel. Men min familj kan inte leva här om land, vatten och luft förstörs. Min mat kommer från naturen. Det handlar inte enbart om kultur, det är maten jag ger mina barn”, säger Marie Persson.

När hon protesterar mot den svenska statens förhållningssätt till gruvnäringen och hävdar att den har ett strikt ekonomiskt perspektiv, till priset av att fullständigt ignorera kulturella hänsyn gentemot samer, har hon inte laglig rätt att överklaga – eftersom hon inte ägnar sig åt renskötsel och alltså inte ingår i en sameby.

Jag ger Marie Persson rätt. Sverige har inte gjort upp med sin historia och sätter kortsiktiga ekonomiska intressen före mänskliga rättigheter.

Det gör även Amnesty, som beskriver relationen mellan Sverige och Sápmi på följande vis: ”Sverige har en kolonial historia av olika övergrepp mot samer: tvångsförflyttningar, rasbiologi, assimilieringspolitik, politisk diskriminering, medicinska övergrepp och stöld av samisk mark. Denna historia gör sig påmind än i dag när det gäller osynliggörande av samisk mark, kultur och mänskliga rättigheter.” 

Likaså har FN vid ett flertal tillfällen kritiserat Sverige för att inte skydda samers rätt till inflytande och medbestämmanderätt över sina traditionella marker. FN har uppmanat den svenska regeringen att reformera lagstiftningen så att den går i linje med internationella människorättsnormer och att säkra samernas medbestämmande i all naturresursutvinning på traditionell samisk mark.

2014 antog Sametinget en motion med krav på att Sveriges regering etablerar en samisk sanningskommission för att gå igenom svenska statens övergrepp mot samer från historisk tid till nutid, en fråga som den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra då drivit i flera år.

Vi ska inte vänta längre nu. Riksdagen bör definitivt ratificera ILO-konventionen 169 och regeringen bör tillsätta sanningskommissionen!