Det är Libanon i ett nötskal.
Havererad infrastruktur och skyhöga kostnader för alla basala funktioner.
Men nu har libaneserna fått nog.
I drygt en vecka har hundratusentals människor demonstrerat över hela landet. Det har visserligen hänt förr, men då har inte alla grupper deltagit eller så har demonstrationerna ebbat ut snabbt. Men den här gången syns alla på gatan oavsett etnisk-religiös bakgrund.
Banker, skolor och universitet håller stängt. Vissa universitet som exempelvis AUB (American University of Beirut) har till och med uppmanat sina studenter att delta i den ”historiska händelsen”.
Gnistan som tände vreden går tillbaka till måndag den 14 oktober. Då började skogarna på olika platser i Libanon att brinna, snabbt och okontrollerat spred sig elden efter en extremt varm och torr sommar och höst.
Som vanligt stod staten totalt handfallen och inkompetent inför katastrofbranden och gjorde vad den alltid brukar göra i sådana lägen: man ber andra länder att komma och lösa ens problem.
Det här gjorde folk rasande.
Försvarsmakten fick nämligen för tio år sedan ett antal vattenhelikoptrar från privata donationer, det var strax efter att en liknande förödande skogsbrand hade ägt rum. Det enda försvarsmakten hade behövt göra var att underhålla helikoptrarna för att hålla dem i gott skick. Detta hade man inte gjort – trots öronmärkta pengar till det. Och därför stod verktygen, mitt framför näsan på folk, helt odugliga.
Som genom ett guds mirakel slocknade bränderna när kraftiga regn plötsligt drog in. Dagen efter skulle regeringen presentera ett budgetförslag för att åtgärda landets enorma ekonomiska problem.
Libanon befinner sig nämligen på randen till en ekonomisk kollaps. Också det på grund av inkompetens, korruption och ett politiskt system som gett samma familjer makt att styra över landet utan att behöva ställas till svars. Landet är det tredje mest belånade i världen, efter Grekland och Japan.
Idag ligger statsskulden på drygt 150 procent av BNP. Samtidigt saknas en fungerande basal infrastruktur. Det finns ingen kollektivtrafik, kranvattnet är otillräckligt och smutsigt, vägarna är fulla av hål och är i stort behov av renoveringar. Sophanteringen går mest ut på att den dumpas i dalar och åkermark utanför städerna.
Och så har vi det där med elen. Förutom att vanligt folk lider av elbristen så drabbas företagen och den ekonomiska motorn i landet.
Det statliga elbolaget kan max leverera cirka 2 000 megawatt (MW) men behovet ligger på runt 3 000.
Så här har det sett ut i 30 år. Libanon har inte haft kapacitet att leverera 24-timmars elektricitet sedan inbördeskriget tog slut 1990. Folk tvingas därför ansluta sig till privatägda generatorer som går på diesel, men det är så pass dyrt att många med låga inkomster avstår eller köper några ampere så åtminstone kylen kan hållas igång under elavbrotten.
Och nu när libanesiska valutan fallit under hösten har importvaror som bensin och mediciner börjat ta slut.
Alla väntade med andra ord spänt på hur den sittande regeringen skulle lösa det oroliga läget. Budgetförslaget lades fram, regeringen ville öka skatten för vanligt folk utan att ge tillbaka något i form av förbättringar. Någon masterplan för att fixa landet fanns alltså inte. Inte nog med det, av allt man kunde komma på för att lösa landets problem föreslog regeringen en privat skatt för användningen av Whatsapp.
I Libanon är det två statligt ägda telekomföretag som har monopol på marknaden. Utan konkurrens har de två lyckats pressa upp priserna till den graden att libaneserna har en av världens dyraste mobilavgifter. Gemene man använder därför internetbaserade tjänster som Whatsapp för att ringa och skicka meddelanden till varandra.
Regeringen kunde inte agerat mer arrogant och inkompetent, istället för att rikta blicken på de stora infrastrukturfrågorna riktade regeringen udden mot vanligt folk. Därför rann bägaren över för libaneserna.
Det här är ju inga nya frågor, jag har många gånger undrat varför libaneser inte gör uppror. För det går inte ihop, skolavgifterna, el, vatten och transport kostar skjortan. En förklaring som jag får höra ofta är att folk är rädda att det ska bli oroligt mellan olika grupper så som under inbördeskriget.
Egentligen är det inte så konstigt att det politiska livet är invecklat, det libanesiska valsystemet är unikt och går tillbaka till 1943 när Libanon blev självständigt från Frankrike. Makten fördelades mellan de olika religiösa och etniska grupperna och alla 18 erkända religiösa grupperna skulle garanteras representation.
Presidenten är alltid kristen, talmannen shiamuslim och premiärministern ska vara sunni. Det är inskrivet i konstitutionen.
Tanken har aldrig varit att den lösningen skulle vara för evigt. Men flera bedömare menar att systemet med tiden förstärkte sekterismen, och sekterismen har i sin tur bevarat och förstärkt systemet. Dessutom har det inom grupperna växt fram en politisk elit.
Det här har gjort att folk känner sig uppgivna inför politiken.
Men kanske är det just därför vi ser så glada bilder från Libanon, för första gången någonsin struntar folk i sina lojaliteter och går ihop som ett. För första gången känner många libaneser att en politisk förändring är möjlig.
