Ledare: Så blir sommaren våldtäktsfri

Det är skolavslutningstider. Mängder av ungdomar slutar högstadiet, eller sjuan, eller tar studenten. Sommaren stundar och alla vill så klart att denna sommar ska bli som i en ölreklam, med sol, vind och vatten. Klippbad och blomsterkrans i håret. Tunna klänningar och varma sommarkvällar. Den svenska sommaren är härlig i all sin prakt, men sommaren är också tiden då mängden våldtäkter ökar drastiskt. Varför det är så finns det säkert flera förklaringar till, men fakta är att antalet våldtäkter under sommaren bara blir fler och fler. Det går att skylla på det vackra vädret som gör att fler är ute längre på nätterna. Det går att skylla på den ökade alkoholkonsumtionen. Man kan även, som en inkompetent polis gjorde förra sommaren, skylla på att tjejer är mer lättklädda. Men till syvende och sist handlar våldtäkt alltid om att någon väljer att våldta. Och det är där vi kan tackla problemet: med att motverka våldtäktskulturen.

Det svåra med våldtäktskulturen är att den genomsyrar hela vårt samhälle. Våldtäkt handlar sällan om en enskild individ med ”problem”, i stället handlar det om hur vi ser på rätten till kvinnors kroppar och var ansvaret ligger. Och för att vara ytterst tydlig: ansvaret ligger alltid på våldtäktsmannen. Det är när vi försvarar en förövare med ”de var ju fulla båda två” som vi bidrar till våldtäktskulturen. Det är när vi säger ”ska du verkligen ha på dig det där?” till en lättklädd tjej som vi uppmuntrar våldtäktskulturen. Det är när vi ursäktar sexuella övergrepp för att ”han är ju en fin kille egentligen” som vi skapar våldtäktskulturen. Att vi ser en ökad mängd våldtäkter på sommaren är ett symtom på sjukdomen våldtäktskultur, inget isolerat problem kopplat till årstiden. Och sjukdomen uppstod för länge sen.

Förra sommaren florerade några praktiska råd för att undvika våldtäkt. Riktade till killar i stället för till tjejer för en gångs skull. Det var de klassiska råden som tjejer alltid får höra, men de vinklades så att skulden för övergrepp lades där den hör hemma: hos förövaren. Gå inte ensam om du tror att du riskerar att våldta någon. Drick inte alkohol om du tror att du lider risk för att bli en våldtäktsman. Gå inte i mörka parker där du kan övermannas av en lust att våldta en främmande tjej i en buske. Ring polisen om du tror att en kompis lider risk för att våldta någon. Och så vidare. Det här var vansinnigt provocerande för många. ”Alla män är inte våldtäktsmän” var den vanligaste reaktionen och självklart är det så. Men det är inte heller poängen med råden, utan att belysa hur galet det är att skuldbelägga offren för att de inte lyckats skydda sig tillräckligt. Att något så enkelt kan vara så provocerande när det borde vara självklarheter. Självklart borde det också vara att från barnsben prata om allas rätt till sin egen kropp. Att lära barn att ett nej är ett nej, även om man bara leker. Att pränta i barnen att skulden alltid ligger på den som tar sig rätten till en annan kropp och att offret aldrig har sig själv att skylla. För det är ju inte svårare än så. Men först när vi alla kan enas om det och göra vårt bästa för att motverka våldtäktskulturen, först då kommer vi kunna se en förändring. Och det verkar tyvärr vara en lång väg kvar dit, med tanke på hur många som provoceras av tanken på att vi ska göra allt i vår makt för att förhindra våldtäkter och sexuella övergrepp om det innebär att vi talar om mäns kollektiva ansvar. Den enkla sanningen är att du motverkar våldtäkt inte genom att säga åt din dotter att akta sig, utan genom att säga åt din son att inte våldta. 

Det finns mycket att se fram emot när sommaren står för dörren. Långa ljusa sommarkvällar och gräs under de bara fotsulorna. Det vore önskvärt om vi alla kunde enas om att våldtäkter inte hör hemma i den bilden, eller någonsin, och sedan försöka minska våldtäkterna. Och det gör vi genom att 1) erkänna våldtäktskulturen och 2) motarbeta den. Det ska väl inte vara så svårt, eller?  

Ellen Haglund