Samtidigt som inrikesministern är ute och plockar populistpoäng genomför partikamraterna med hjälp av MP, C och L, en välfärdsslakt som man beslutat om i januariavtalet. Varje vecka hör vi talas om nya nedskärningar och besparningar på välfärden. Januariavtalet innehöll fina ord om att man skulle ”minska klyftor” och ”trygga välfärden”, men inget av detta syns i praktiken. Istället ser vi varsel och sparande i på sjukhus och skolor. LO-ekonomerna släppte förra veckan sin rapport Ekonomiska utsikter, där de slår fast att januariavtalet slår hårt mot arbetarklassen. Arbetsmarknadspolitiken går i hög fart åt fel håll och maktförhållandena på arbetsmarknaden förskjuts till arbetsgivarsidans fördel. Rapporten varnar också för att välfärden urholkas. De skriver: ”Om välfärden inte ska fortsätta urgröpas måste staten ta ett mycket större ansvar för finansieringen. Det blir svårt att klara utan förändringar i det finanspolitiska ramverket.” Att göra förändringar i det finanspolitiska ramverket, och överge överskottsmålet, har Magdalena Andersson (S) öppnat dörren för, men C och L ropade genast stopp och lyfte fram punkt 1 i januariavtalet, som lyder ”det finanspolitiska ramverket ska värnas”.

De välfärdsarbetare som nu sägs upp och de som jobbar kvar med färre kollegor, barnen som växer upp i skolor med ständiga besparingar, alla offras de på januariavtalets altare. Åtta av tio kommuner planerar nedskärningar under nästa år och hälften av kommunerna sparar på de mest utsatta, det vill säga på funktionshindrade och individ- och familjeomsorg. Det här är att ta från de fattiga – bokstavligen. Detta efter ett januariavtal som sade sig vilja minska klyftor, något som dock redan då föll på sin egen orimlighet då politiken i avtalet leder till det rakt motsatta. För man ger ju också till rika, i och med slopandet av värnskatten.

Dokumentet är en symbol en socialdemokrati som fortsätter prata socialdemokratiska, men som sedan länge glömt vad orden betyder. Jag undrar om Socialdemokraterna kommer att överleva det här. När den förda politiken framförallt drabbar den egna väljargruppen är det ingen som blir förvånad över att väljarna sviker. Det var partiet som svek först.

I ljuset av allt detta kan jag inte låta bli att tänka att Jack-gate är en mycket sorglig illustration av något större. S tar från de fattiga och de skäms inte ens för det. •

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.