Ledare: S måste vårda sin politiska själ

Ymniga krokodiltårar har redan fällts och den obotfärdiges alla hinder rests över denna minoritetsregering. Men då glömmer man bort att samtliga borgerliga partier backade och att ingen konstellation nådde 50 procent av rösterna. Och att väljarna nu uppträdde som de gjorde är ju en konsekvens av de politiska partiernas agerande.  Svårigheterna att skilja mellan rött och blått skapade utrymme för brunt i form av Sverigedemokraternas frammarsch.

Valutgången har redan analyserats på längden och på tvären. Ur det rikhaltiga spekulationsflödet finns ändå anledning att lyfta fram några reflektioner. ”S tappar när de fiskar i mitten”. Den beska sanningen levereras av tidigare LO-ekonomen Dan Andersson med god insikt i maktens boningar.  Andersson konstaterar att socialdemokratin inte har klarat sin dubbla rörelse att balansera marknadskrafterna och att skydda människor från marknadens otrygghet. I stället har finansdepartementet fått stå för strategin. De två stora partierna, S och M, lämnade genom triangulering walk over för ett högerpopulistiskt parti som SD.

Utifrån det konkreta exemplet Landskrona där SD redan 2002 vann 9 procent av rösterna och nu fick 19 procent gör ledarskribenten Tony Johansson i sin nyutkomna bok Den tredje passageraren en skarpsynt analys. Han konstaterar att SD sög röster från alla väljargrupper. ”Det finns inget enkelt svar på varför, men troligen fanns svaret någonstans i skärningspunkten mellan en välfärdsstat som drog sig tillbaka, skenande ekonomiska klyftor, en arbetarrörelse som inte längre bar en vision om att det var möjligt att bygga ett mera jämlikt samhälle och ett klassamhälle som i allt högre grad skiktades etniskt. Människor hade lämnats i sticket utan det stöd och den trygghet som de trott att de betalade skatt för. Sverigedemokraterna är de växande klyftornas och massarbetslöshetens draksådd.”

Återigen, 13 procent av Sveriges befolkning är knappast människor som brinner för främlingsfientlighet och rasism. Det handlar inte sällan om marginaliserade människor, den sjukpensionerade grannen, den arbetslöse unge mannen i bruksorten, eller den ensamförsörjande mamman i förorten.

Det finns ändå ingen anledning att måla f-n på väggen. Socialdemokraterna har tillsammans med Miljöpartiet och med högst sannolikt parlamentariskt stöd från Vänsterpartiet fått ansvaret att lotsa landet genom det eklut som väntar. Ett förvisso svårskött pastorat har ändå fått en ledning som vill något annat med Sverige. Svenska folket har röstat för ett regimskifte och för en ny politisk inriktning. Den inriktningen finns i stora stycken klart utstakad i den nu avlämnade regeringsförklaringen. Det handlar om att sluta klyftor och investera gemensamt i människor och miljö, i kunskap och konkurrenskraft. Det handlar om ett tydligt sysselsättningsmål som ska styra den ekonomiska politiken. En politik som i alltför hög grad har präglats av Riksbankens ensidiga inflationsmål med en alltför hög arbetslöshet som konsekvens. Här finns tydliga markeringar mot rasism och för människors lika värde och för första gången slås med emfas fast att personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att verka i vardagen på lika villkor vad gäller delaktighet och tillgänglighet. 

Vid sidan av de inte okomplicerade regeringsbestyren måste socialdemokratin också vårda sin politiska själ för att inte förtvina som ledande politisk kraft i det svenska samhället. Härtill behövs då också ett offensivt Vänsterparti som fungerar som en blåslampa på socialdemokratin, dess dåliga samvete om man så vill.