Icke ett spår av den berömda borgerliga individualismen är synligt. Borgerlighetens politiska elit reducerar sig själv till en enda kollektiv massa, utan minsta individuella skiftning. Liberalismen träder fram som monolit.
Det är en rätt fantastisk bild av en dogmatisk borgerlighet som upphört att vara självkritisk, självrannsakande och tänkande. Och man måste dessutom konstatera att det är en bild av medierna som inte är särskilt förtroendeingivande: Jag har inte hört många kritiska frågor från journalister och reportrar om opinionsklyftan mellan partiledningar och väljare
i det borgerliga blocket.
Varje liten spricka i socialdemokratin lyfts fram med full kraft, närapå dagligen. Men den stora opinionsbomb som ligger apterad i svensk demokrati under borgerligheten är få intresserade av, trots att tickandet borde höras som hammarslag.
Borgerliga partiledningar och riksdagsledamöter visar sig vara mer lojala med de stora välfärdskoncernernas direktörer än till och med med sina egna väljare. Och de politiska kommentatorerna bryr sig inte mycket om det stora maktdrama som frågan om vinster i välfärden handlar om – allt de bryr sig om är det politiska spelet. Förslaget om vinstbegränsningar hade ingen chans att gå igenom i riksdagen, alltså är frågan ointressant. Se där en oerhört nedslående bild av att det politiska spelet sätts före den samhälleliga verkligheten.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt har naturligtvis redan lovat att driva denna systemskiftesfråga som en valfråga. Det är rätt. Men jag fruktar att de blir rätt ensamma. Miljöpartiet är i stort sett tysta i denna fråga. Man får ett intryck av att miljöpartiet lever kvar i de småskaliga utopiernas förhoppningar om att små idéburna företag ska dominera välfärdsbranschen, vilket är fantastiskt naivt. Miljöpartiet saknar den maktanalys som klargör vart marknadifieringen av skola, vård och omsorg leder. Möjligen vill partiet heller inte i onödan reta upp de borgerliga partierna i hopp om att få vara med i leken även efter ett rödgrönt valnederlag.
Den stora frågan är om Socialdemokraterna är beredda att driva kritiken av vinster i välfärden som en riktigt tung valfråga. Under våren var det länge egentligen bara civilminister Ardalan Shekarabi som ensam drog ut i striden mot vinstlobbyn men när omröstningen närmade sig blev det trots allt några fler på ministernivå som gjorde det. Stefan Löfven har, som väntat, tyvärr hållit en ganska låg profil i frågan.
Under många år, ja under halvannat decennium, brydde sig S inte på allvar alls om den marknadifiering som skett i välfärden. Det förblir därför osäkert om S under de månader som återstår till valdagen kommer att höja rösten.
Men det borde de. Nu råder det panik inom det socialdemokratiska partiet. Opinionssiffrorna sjunker, en kollaps av europeiskt snitt är inte ett helt osannolikt scenario. Men om den socialdemokratiska partiledningen har något mått av självbevarelsedrift kvar borde den inse det rationella i att för allt vad tygen håller driva kampen mot vinstjakten i välfärden som en tung valrörelsefråga.
För det första: Här har man en djup spricka inom alliansen och SD mellan folk och elit att peka ut. Varför röstade inte en enda borgare eller SD:are med sina egna väljare? Här går det att ställa folk mot elit, i bästa vänsterpopulistiska anda.
För det andra: Motståndet mot vinster i välfärden levererar en mobiliserande retorik som i synnerhet socialdemokratin är helt beroende av. Jag har ofta påpekat det: (S) livnär sig än idag på det ursprungliga förtroendekapital som erövrades under förra seklet när man tydligt deklarerade att rörelsen eftersträvade ett samhälle där marknad och kapital inte ska ha den avgörande makten över våra liv. Det är det stora anspråket. Det riktar blicken mot en horisont. Det väcker och mobiliserar. Det mäter ut ett avstånd mellan en borgerlighet som helt uppslukats av status quo och en socialdemokrati som ännu vill något annat.
För det tredje: Det är praktiskt i valkampanjerna. När valarbetare knackar dörr är den här frågan otroligt tacksam att diskutera. Är det rätt att en välfärdsdirektör i ett börsnoterat företag kan tjäna fem miljoner om året ur de skatter vi gemensamt betalar?
För det fjärde: Frågan om vinster i välfärden framstår som frisk och icke uttjatad eftersom de stora medierna talar så tyst om den.
