BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

En förklaring kan vara att Socialdemokraterna, det största partiet på riksdagens vänsterkant medvetet har förflyttat sig så långt åt höger att det varken kan anses tillhöra den parlamentariska vänstern eller antas ha särskilt stort intresse av att utforma vänsterstrategier.

En minst lika nedslående teori är att det handlar om att regeringen har missat att svensk politik ser annorlunda ut i dag jämfört med för 10 eller 20 år sedan. Eller åtminstone att man helt har misslyckats med att anpassa sig.

Den reformistiska vänsterns strategier har ofta byggt på idén om att historien (och därmed framtiden) formas av den materiella konflikten mellan rika och fattiga. Genom att förändra materiella förhållanden kan man påverka framtidens idéer.

Det senaste decenniet kan ses som en påminnelse om hur framgångsrik en sådan strategi kan vara. Tyvärr är det inte vänstern som har stått för förflyttningen.

Regeringarna Reinfeldt genomförde ett paradigmskifte i svensk politik. Skatter sänktes till historiskt låga nivåer på allt mellan arbete och kapital, samtidigt som det sociala skyddsnätet försämrades. Det innebar stora skillnader i många människors plånböcker, men desto viktigare att erkänna är att det också förflyttade idéerna om samhället.

Samtidigt är det kollektiva minnet kort – dagens skattenivåer är historiskt låga i ett svenskt kontext, men anses av allt fler vara det nya normaltillståndet.

I det här läget kan man ändå vara säker på att den budget som regeringen presenterar nästa vecka bara kommer att innehålla minimala justeringar. I den mån större idéer finns förklaras de omöjliga på grund av det parlamentariska läget. För att göra några större förändringar i skattesystemet efterlyser Löfven så kallade långsiktiga och “breda överenskommelser”.

Har statsministern glömt att även Reinfeldt regerade fyra år i minoritet? Under den mandatperioden infördes både ytterligare jobbskatteavdrag och sänkningar av bolagsskatten. 

Den tid är slut då normaltillståndet i svensk politik är en S-regering. Ändå är det som att S verkar tro att Reinfeldts åtta år var en parentes i historien och att nu väntar decennier av S-styre. Det är inte osannolikt att nästa val slutar i ännu en högerregering, och lika lite som Reinfeldt väntade på blocköverskridande överenskommelser för att genomföra historiskt stora förändringar i sina budgetar kommer Anna Kinberg-Batra att snällt fråga Stefan Löfven om godkännande av den fortsatta förflyttningen högerut.

Socialdemokraterna behöver inse att enda sättet att vända opinionsutvecklingen är att vända den materiella utvecklingen. För det krävs att man utan skam använder det enda verktyg man har för att garanterat få förslag genom riksdagen – budgeten.