Dessa två förändringar ger i ett enda slag arbetsgivaren väldigt mycket mer makt än tidigare att göra som de vill. I Januariavtalets punkt 20 heter det:

”Arbetsrätten moderniseras och anpassas efter dagens arbetsmarknad samtidigt som en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls.”

Men det står helt klart att den där grundläggande balansen kan vi, om utredningens förslag blir lag, bara drömma om. Budskapet från denna utredning är: Knip käft, du löntagare. Bråka inte.  

Men vad var det för skakning som ändå kändes av? Ja, Jonas Sjöstedt (V) stampade förstås hårt i marken när han debatterade frågan med Centerpartiet i Agenda på söndagskvällen. Han hotade med att välta regeringen. Men hördes det något alls från socialdemokratiska politiker? Nej, jag tror inte det. Jag letade ett tag men hittade inget. När jag skriver det här en tid senare har jag inte sett särskilt mycket av det heller och det skrämmer mig.

Januariavtalet har verkligen fått ett stort genomslag när det gäller den tigande lojaliteten. Nästan ingen ledande socialdemokrat vågar längre knysta om exempelvis vinster i välfärden. Det är ju inskrivet i avtalet att frågan inte ska drivas. När Vänsterpartiet bråkade bra om privatiseringen av Arbetsförmedlingen surade ledande socialdemokrater.

Men ändå förnims skakningen. Jag känner av den. På nivån under de valda S-politikerna gav den direkt utslag på mina mätinstrument. På telefon pratade jag med unga och gamla S-veteraner som lät direkt deprimerade. Just det: Mer ledsna än förbannade.

Vilket är illavarslande. Men så är det ju: Skulle det här bli lag så är det helt enkelt slut med socialdemokratins trovärdighet som ett parti för de breda löntagarskarorna.

Jag såg för mitt inre S-kistan sänkas ner i jorden. Gropen är ju redan grävd.   

LO:s nya tilltänkta ordförande, Handels Susanna Gideonsson, lät i en första intervju övertygad om att det till slut ändå blir parterna på arbetsmarknaden som kommer att fixa ett avtal om arbetsrätten, i linje med en lång tradition från 30-talet. Men frågan är om det alls är möjligt att få till något vettigt avtal när arbetstagarsidan utpressas så hårt av hotet om lagstiftning. Arbetsgivarna ler nu. De kan pressa fackföreningsrörelsen till eftergifter – eller invänta riksdagens uppluckring av arbetsrätten. 

Sverige har redan nu massarbetslöshet. Om ett halvår kan arbetslöshetssiffrorna vara gigantiska. Den ekonomiska kris som följt av pandemin har visat att det inte precis är svårt att sparka folk. Otryggheten ökar nu överallt. Det som är svårt att begripa är att Centerpartiet, som drev uppluckringen av arbetsrätten som sitt viktigaste krav – och som vill gå mycket längre i avregleringen än till och med utredningen – så till den milda grad sitter fast i sin doktrinära marknadsliberalism. Centerns svar på den ökade otrygghet som nu kommer är – än mer otrygghet. Centern står till höger om Moderaterna i frågor av det här slaget. 

Hela den svenska politiska kulturen har fått ett helt nytt drag av dogmatism. Januariavtalet skrevs i en helt annan tid än den som nu råder. Att hålla fast vid varje punkt i detta avtal är verklighetsfrämmande och vittnar om en häpnadsväckande brist på öppenhet och sensibilitet för vad som äger rum i ett samhälle.

Och Stefan Löfven (S) är så uppenbart fast i sin erövring av två små mittenpartiers stöd att han inte längre klarar av att uttrycka den ideologiska ståndpunkt som måste vara socialdemokratins: att löntagarnas intressen måste definiera partiets själ. 

Under coronakrisen har Socialdemokraterna hittills stigit som en raket i opinionsmätningarna. Om ett halvår kan de vara tillbaka på sina låga siffror. För även om utredningen inte blir lag, så är risken överhängande att fackföreningsrörelsen pressas till en så dålig överenskommelse om arbetsrätten att massor av löntagare tappar tron på både det socialdemokratiska partiet och facket.

Stefan Löfven kan gå till historien som den S-ledare som blev officiant på partiets begravning. Jag hoppas det inte blir så. Men marken skakar.