Sverige har ju haft en fantastisk tillväxt, det vill säga ökade resurser och ökad kraft att göra saker och en av huvudanledningarna till det är den ökade flyktinginvandringen som skedde för snart tre år sedan.

Vågen av nya svenskar tvingade staten och kommunerna att investera men också öka sin konsumtion. Mer utbildning, mer boende, mer utredning och omsorg och… ja, mer jobb helt enkelt, betalt via skattsedeln av alla oss andra. Jobb till infödda i början men senare alltmer jobb till nyinflyttade.

Och vi har alla fått betalt i form av ökad ekonomi.

Det här vet så klart Löfven och även Morgan Johansson, som ändå i ilska tweetar att det var tack vare minskad invandring som man fick råd att ge ungdomar gratis kollektivtrafik i Skåne.

I själva verket är enda orsaken till att vi har överskott i budgetar att det offentliga tvingades använda lite mer medel för sådant som ger jobb, i stället för att fortsätta tokspara.

När en stat sparar så minskar den kraften i nationens ekonomi, vi blir alla lite fattigare och när det händer ökar den privata sidans korkade placeringar. Alltså placeringar i form av finansmarknad där man inte skapar produktion eller forskning utan spelar med pengarna i den där karusellen av lån, aktiemarknad, valutamarknad med mera.

När en socialdemokrat därför pratar om offentliga satsningar som en ”kostnad” där omsorg om barn betyder mindre till pensionärer, eller där järnväg betyder mindre till bostäder eller där sjukförsäkring betyder mindre till cancervård…

Ja då har man slutat tala som reformist och blivit en borgerlig själ.

För det där är nämligen en borgerlig ekonomisk teori och har inget med reformism att göra.

Den här striden – om offentlig konsumtion och investering – hade Ernst Wigforss, den gamla S-ledaren, redan på 30 talet med dåtidens borgare. Han hånade dem för att de alltid hävdade att staten och kommunen inte ”hade råd” att skapa arbete, de borgerliga hade alltid sagt att minskade offentliga utgifter var bra i sig. Han skrev:

”Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta. Det finns intet folk med sitt sunda förnuft i behåll som i längden kan slå sig till ro med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag.”

Men nu är det dårhusets teori som gäller när S ska ta debatten med Sverigedemokraterna och Moderaterna.

Det vill säga, man håller med dem om att offentliga satsningar på ett område betyder mindre för alla andra. Satsar vi på sjukvård blir det mindre till skolan. Satsar vi på flyktingmottagande blir det mindre till barnen.

Det här betyder att man aldrig kan bryta nedgången i opinionen, själva motorn i den reformistiska ideologin har man ju avfärdat.

Nej, det är inte en ”reform” att till exempel införa amorteringskrav för unga som behöver bostad. Det är en teknisk hantering av banksystemet, en reform vore i stället att ge unga startlån och självklart bygga billiga bostäder.

Reformism handlar om att förändra makten i samhället åt mer demokratiskt inflytande. Sprida förmögenheterna till fler och öka jämlikheten strukturellt. (Att ge 600 kronor till fattiga pensionärer är bra, men det är inte reformism. Det senare kräver att man utmanar pensionssystemet.)

Reformism kan aldrig vara konservativ, en reformist kan inte se flyktingar som en kostnad, bara som en investering för fler jobb och för fler händer i samhället.

För den enda egentliga rikedomen i ett land är ju människorna som bor där och kan göra nytta.

Det går inte att mota rasism genom att göra rasistens grundteori om tärande invandring till sin egen. Nu är många inom S förtvivlade över partiledningens retorik, men jag tror man skulle få betydligt större kraft i sin kritik om man istället vågade utmana partiledningens teori.

Ett valresultat omkring 25 procent kommer att skapa en historisk omvälvning. Antingen blir man ett än mer borgerligt parti som i Danmark och Tyskland. Eller också går man över till klassisk reformism.

Hur ska samhället förändras till mer jämlikhet blir frågan, inte hur ska samhället kunna fortsätta ungefär som det är just nu fast med ännu mer oanvända miljarder på de offentliga kontona.

Det finns inom vänstern (framför allt hos Vänsterpartiet) även en bild av ekonomin som handlar om att ”ta från de rika och ge till de fattiga”. Varvid det borgerliga svaret är att de rika är för få. Men poängen med att flytta resurser från det privata kapitalet till gemensam konsumtion eller investering handlar inte om ett plus-minus-noll-system, det handlar om att de miljarder som inte används i dag i stället ska användas. De rikas enorma resurser kommer att öka ekonomin om de blir forskning och investeringar i stället för finansplaceringar. En förmögenhetsskatt handlar inte bara om moralisk rättvisa, det handlar om att få ökad kraft i samhället.

Jo, det finns en annan rörelse som kämpar för att minska den ekonomiska aktiviteten. Inte genom att stoppa flyktingar. Det är delar av klimatrörelsen som tror att det enda som kan minska utsläpp är mindre produktion och mindre transporter och mindre resurser. Delar av Miljöpartiet har också kvar den teorin, vilket möjligen kan förstås eftersom ökad ekonomi hittills alltid betytt ökade utsläpp. Men även här gäller att bara ökad aktivitet kan skapa omställning, klimathotet kommer skapa världens största offentliga investering eller också hinner vi inte.

Frågan är om S kommer att kunna byta ledning innan anti-reformismen eroderat stödet helt. S är en maktapparat med djupa förgreningar, lojalitet och ett nätverk som pressar bort den mesta opposition.

Jag tror inte ens det faktum att SD blivit största parti bland män kan få dem att tänka om.

Man försöker mota rasism med mera falsk matematik.

Det kommer inte fungera.