I lördags kollapsade delar av den långa bron som binder ihop den annekterade Krimhalvön med Ryssland. På bilder från en övervakningskamera syns en lastbil som antagligen var den som bar på stora mängder sprängmedel. Det skulle kunna vara en olycka orsakad av ryska armén, men många analytiker tror att det var en medveten handling utförd av någon som vill stoppa länken för militära transporter. Ukraina har inte direkt tagit på sig händelsen, men har signalerat att det här bara är början.

Bron är central för Ryssland. Explosionen är en skada både av strategiska och symboliska själ. Just nu flyttar Ukrainas militär fram positionerna, samtidigt som den ryska befolkningen inte vill delta i Putins krig, och soldater väljer att hoppa av. 

I den svenska debatten läser jag att många ropar hej redan nu. Framgångarna får en del att tro att Ukraina kommer att ta hem segern. Det är möjligt. Men Putin kommer att se till att Ukraina kommer att lida så mycket som möjligt och kommer att köra ett utnötningskrig. Titta bara på Syrien, än idag fortsätter Ryssland att delta i kriget och bidra till bombningar i flera områden. Ett utnötningskrig.

I Mellanöstern är det Syrien och Hizbollah som är Putins allierade, Iran ingår i den pakten.

Utifrån hur Ryssland har agerat hittills finns risk att man kommer att knyta till sig Iran ännu mer. Redan i somras ägde flera bilaterala möten rum mellan Iran, Turkiet och Ryssland.

De betraktar världen som en fotbollsmatch, på andra sidan finns Saudiarabien och USA tillsammans med övriga västvärlden. Iran och Ryssland betraktar USA på samma sätt, att amerikanarna dominerar världen.

Om regimen i Iran faller finns det risk att alliansen försvagas. Därför kommer den här konstelaktionen göra allt i sin makt för att förinta upproren i Iran.

De modiga flickorna som går längst fram i protesterna i Iran och Kurdistan och som satt världens hjärtan i brand är till synes chanslösa mot regimen. Utöver säkerhetsstyrkornas våldskapital kommer frågan att avgöras av hur andra länder agerar.

Det var precis så här det såg ut när det syriska upproret 2011 omvandlades till ett väpnat uppror. Många civila såg sig underlägsna regimens styrkor och började beväpna sig och när den bollen började rulla fanns det ingen återvändo på våldsspiralen. På samma gång såg Iran och Ryssland till att diktatorn Bashar al-Assad kunde sitta kvar.

Nu är det stor skillnad på Syrien och Iran, i Syrien utnyttjades de etniska och religiösa skiljelinjerna och rädslorna för de olika grupperna. Människor spelades ut mot varandra. Så är det inte i Iran. Tvärtom har alla från arbetare till studenter gått ut i strejk. På vissa håll gör militären inga ingripanden. Samhället svarar mer enat mot våldet.

Men däremot är landet så viktigt i nutidens kalla krig att det finns en risk att regimen får stöd utifrån för att stävja upproren.

Ryssland kommer antagligen inte acceptera att regimen i Iran faller.

Den här konstellationen har orsakat mycket blod och konflikter i världen.

Men oavsett hur det går i Iran kommer de unga kvinnorna för alltid att ha förändrat något fundamentalt i samhället. På sikt kommer de bakåtsträvande männen att falla.