Ett, som kanske några anser, aningen nedslående fakta är att det i Europa endast bor elva procent av världens befolkning. På en landyta som utgör mindre än sju procent av världens landyta. Och då är jag oförskämd nog att också räkna in Ryssland på hitsidan om Uralbergen.
De flesta kartor är platta, men Jorden är rund. Detta har skapat möjlighet för oss i Europa att värna självbilden. Typen av kartor som vi är vana vid bygger nämligen på den så kallade Mercator-projektionen. Vilket ger en falsk bild som passat oss bra. Vi har ju under århundraden levt med den hieratiska modellen där den vite kristne mannen från Europa är högst i rang – för att sedan sortera de andra i fallande skala.
En rimligare modell av karta är den så kallade Gall Peters-projektionen. Alla landmassor har korrekt storlek i förhållande till varandra. Och Sverige och Europa är så småttiga som de i verkligheten är.
Nu är det naturligtvis inte bara folkmängd och landområdets storlek som medför att största delen av världen inte bryr sig så mycket. Det är väl inte konstigare än att vi inte brukar bry oss så mycket om konflikter och krig överallt. Eller ens ta reda på varför det är krigstillstånd. Så varför skulle andra?
Europas historia – i form av kolonialism, slavhandel, våld och diskriminering – talar inte heller till Europas fördel. Europeiska länders agerande i Kina, Indien, Afrika och Sydamerika har ju inte alltid – för att uttrycka det milt – varit hänsynsfullt. Våra utmålade hjältar ser andra som terrorister. Eftersom "vi" i Europa dessutom ofta totas ihop med alla de interventioner som USA ägnat sig åt så ligger vi ganska pyrt till. Och de där interventionerna är många.
En studie inom ramen för The Military Intervention Projekt (MIP) vid Center for Strategic Sudies, Tuft University USA, visar att antalet interventioner under kalla kriget (1946–1989) uppgick till 130 stycken, vilket är mer än tre per år. Efter kalla kriget – ofta med motivet att demokratisera ett land och byta regim – är snittet 4,6 per år. Interventionerna har nästan alltid misslyckats. Och dessvärre ofta lett till nya krig, nya konflikter, mer elände. Stundom med hundratusentals döda. Detta talar inte till Västs fördel.
I många delar av världen anses dessutom några av våra värderingar vara främmande och rent av vedervärdiga. Nämn bara hbtq i en radda länder och reaktionen kan för oss verka obegriplig. Och gissa om Putinregimen nyttjar det kortet. Och sin egen homofobiska lagstiftning för att skapa ett ”vi”. Att den ryska regimen inte bryr sig om det där med mänskliga rättigheter och demokrati underlättar säkert rent generellt.
Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, att det inte är så konstigt om det land som startat ett blodigt anfallskrig i Europa kan få tillräcklig acceptans i världen för att fortsätta. Kunna köpa vapen, kunna sälja olja, kunna ingå allianser som anser att Västvärlden styrt och ställt och roffat och intervenerat allt för länge.
Vi kan tycka det är hur jävligt som helst men vi borde åtminstone begripa varför det dessvärre är som det är.
Nyss skakade Nordkoreas ledare och Vladimir Putin hand i hela 40 sekunder. Under full offentlighet. Och talade vackert om varandra. Helt öppet. Och helt bisarrt. Lika barn leka bäst.
Kinas och Indiens ledarskap skulle nog gärna skaka Putins aningen mer undanskymt. Men skulle inte vara förvånad om en sådan handskakning, utanför det formella protokollet, skulle pågå lika länge. Och dessvärre kan vi finna en del orsaker till detta om vi betraktar oss själva och vår mindre smickrande historia.
