En signal.
Alla vet att nyhetsbyrån lojalt kommunicerar vad politiska ledningen vill (den kontrolleras direkt från ett departement). Ria fyller en funktion, det är kort sagt ett smidigt sätt att nå ut. Ibland med desinformation, ibland med hätska varningar, ibland med ideologiska pamfletter som kanske eller kanske inte reflekterar presidentens egen uppfattning. Ingenting är sant och allting är möjligt, som journalisten Peter Pomerantsev beskriver den ryska statens medvetet förvirrande, fragmenterande sätt att skymma verkligheten.
Men ja, en signal.
Precis som när Ria/Kreml i krigets inledande skede tyckte att kolumnisten Timofej Sergejtsev – tolvtaggare, tidigare politisk konsult åt Ukrainas före detta president Viktor Janukovytj – behövde förklara att Ukrainas ”avnazifering” gäller ”troligen majoriteten” av landets befolkning, som därmed är att betrakta som fiender och måste acceptera ett ”rättvist krig” som likviderar deras politiska ledare och skickar dem själva – ”rysshatare” – till omskolningsläger, där de kan stanna tills de förstår att Ukraina saknar ”civilisationsinnehåll”.
Det var ett budskap till omvärlden. Möjligt att tolka på flera olika sätt. Som att regimen tycker så här, att den faktiskt tror på lögnerna att nazister styr i Ukraina, och att den planerar för ett långvarigt krig (Sergejtsev nämnde flera generationer). Eller alternativet, att regimen är tillräckligt brutal för att säga och göra vad som helst bara det tjänar egna syften.
Kreml kan leva med samtliga slutsatser.
Nu vill Ria/Kreml förmedla något annat.
”Syftet med provokationen är att anklaga Ryssland för att använda massförstörelsevapen i den ukrainska delen av slagfältet och därigenom starta en kraftfull antirysk kampanj i världen som syftar till att undergräva förtroendet för Moskva”, skriver man på Telegram.
Vad är det man egentligen menar?
Varför skickade Ryssland i måndags ett brev till FN:s generalsekreterare Antonio Guterres där han uppmanas göra allt för att ”förhindra genomförandet av ett sådant avskyvärt brott”?
Varför ringde ryske försvarsministern Sergej Sjojgu runt till Frankrike, Storbritannien och Turkiet för att tala om den smutsiga bomb som han påstår snart är färdigställd, givetvis utan att kunna belägga med minsta bevis?
I det här fallet var budskapet inte det minsta tvetydigt, utan ligger helt öppet, om än mellan raderna. Ryssland hotar Ukraina – och alla som hjälper Ukraina. Ryssland deklarerar sin egen gränslöshet: Pressa oss för hårt, då smäller det, och vi kommer aldrig att erkänna att det var vi utan kommer säga att ukrainska politiker kontaminerat sitt territorium och sin befolkning.
Ett flagrant krigsbrott under falsk flagg.
Ingen har tidigare sprängt en smutsig bomb, även om tjetjenska separatister och al-Qaida haft långt gångna planer. Terrorister. Ryssland sänder nu en isande tvärtomsignal att man kan bli först ut.
”Ryssarna anklagar ofta andra för vad de själva planerar”, twittrade Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba.
Det är något alldeles oerhört. Oavsett om syftet är att sprida skräck eller avisera vad följden skulle bli om Ukrainas armé avancerar för mycket, understödd av vapensystem från framför allt USA. Det senare är inte otänkbart. Precis allt med kriget visar att det är fullt tänkbart. Inte minst den högsta ledningens frekventa utbrott om att fingertoppen alltid befinner sig strax över den röda knappen som avfyrar konventionella kärnvapen och startar Tredje världskriget.
Ryssland kastar sig rakt ner i avgrunden.
Frågan blir då hur det ska bemötas, där målet måste vara att undvika ömsesidig utplåning – utan att för den skull svika Ukraina eller ge efter för den invaderande partens orimliga krav.
Sverige gör rätt som skickar vapen.
Sverige gör rätt som identifierar Ryssland som förtappad skurkstat.
Sverige gör rätt som håller diplomatiska kanaler öppna – för det gjorde i alla fall Magdalena Anderssons regering – även om framkomliga vägar just nu inte kan skönjas.
Nej, det är inte en moralisk reträtt att tänka sig att kriget till sist tar slut vid ett förhandlingsbord. Det gäller för de flesta konflikter. Kompromisser. Ge något, få något tillbaka. Men:
Ryssland är en aggressor vars ockupation – även av Krim – saknar all legitimitet.
Det är premiss för varje eventuell förhandling.
”Alternativet till diplomati är utdraget krig”, skrev i måndags en grupp om runt 30 demokrater i amerikanska kongressen till Joe Biden, och de vädjade till honom att agera:
”Om det finns ett sätt att avsluta kriget samtidigt som ett fritt och oberoende Ukraina bevaras, är det USA:s ansvar att utreda alla diplomatiska möjligheter för att stödja en lösning som är acceptabel för folket i Ukraina.”
Knappt ett dygn senare hade gruppen dragit tillbaka sitt brev, som plötsligt kallades ett både ofärdigt och daterat utkast, som skickats av misstag. Så häftig blev kritiken. De jämfördes med republikanska putinister och isolationister. De anklagades för att vilja sälja ut Ukraina, för att naivt dingla lättade sanktioner och andra godsaker under näsan på en diktator som inte borde ges något annat än ett totalt militärt nederlag.
Det säger ingenting om vad gruppen faktiskt skrev.
Det säger allt om vad det kan kosta att påminna om att diplomati fortsatt existerar som mellanstatligt verktyg.
Det vore olyckligt om den sortens fredsfokuserade röster tystnar.
Nej, diplomati är kanske inte brukbar just nu, men förutsättningarna kan komma att förändras, inom Ryssland, inom regimen, där Vladimir Putin omges av olika konkurrerande fraktioner, varav inte alla torde sukta efter att tillbringa resten av sina liv som folkmördande, föraktad paria.
