Det är därför som det har uppstått en större marknad för att förädla råolja till bensin och till den diesel som fartyg förväntas gå över till. Mark- och miljödomstolen i Vänersborg har givit Preemraff i Lysekil tillstånd att bygga en sådan verksamhet för 15 miljarder kronor. 2,5 miljoner ton olja per år ska omvandlas till diesel och bensin. Raffinaderiet kommer att släppa ut dubbelt så mycket koldioxid som nu, det vill säga 3,4 miljoner ton, och blir därmed den största källan för koldioxidutsläpp i Sverige.

Anläggningen kommer att påverka redan rödlistade växter och djur i området. Utöver det finns det säkerhetsrisker, små och stora oljespill, kanske framför allt med tanke på transporterna. Någon kanske minns när Barack Obama 2010 sa att oljeriggar generellt nu för tiden inte orsakar oljespill, eftersom de är så teknologiskt avancerade. Bara några veckor senare exploderade oljeriggen Deepwater Horizon och under tre månader flödade 4,9 miljoner fat olja ut i Mexikanska golfen.

Ibland spelar det ingen roll hur teknologiskt avancerade saker är. Det finns alltid en mänsklig faktor. Alltid. 

Men hur kunde Mark- och miljödomstolen i Vänersborg gå med på det här? 

För det första har Mark- och miljödomstolen inte tagit ställning till frågan om koldioxidutsläpp. Det beror på att Preemraff ingår i EUs regelsystem för utsläppshandel. Denna utsläppshandel har många fördelar, men den har också nackdelar, en är att utsläppsrätterna har varit för billiga, och förmodligen fortfarande är det, även om systemet har ändrats. Och i tillägg till det leder utsläppshandeln alldeles för ofta till uppfattningen att det att ha råd att släppa ut är synonymt med att ha rätt att släppa ut.

Preemraff menar sig genom projektet medverka till minskad mängd tjockolja och en ökning av mängden förnybara drivmedel. Preemraff ska också delta i ett försök med koldioxidinfångning och lagring. Och så säger förstås Peter Abrahamsson, affärsområdeschef för raffinering vid Preem: ”Finns inte vi, men efterfrågan finns kvar så kommer någon annan att tillverka produkterna som marknaden behöver för att i sin tur släppa ut koldioxid där i stället”.

Att Mark- och miljödomstolen inte kan ta ställning i frågor som regleras i EU är förståeligt, men det är inte i sig ett argument för att inte Sverige eller Preem skulle kunna reglera utsläppsnivåerna nedåt själva. Men det värsta är kanske att mer tjockolja måste upp ur marken. Man får lätt intrycket att Preemraff ska ta vara på den så kallade ”bunkeroljan” som används som fartygsbränsle och som redan är uppe, och att Preem därmed gör världen en tjänst och renar den. Men man bygger knappast ut i en rekordsatsning om man inte förutsätter att mer olja pumpas upp, i stället gör man sig beroende av fortsatt eller kanske ökad oljeproduktion och en inte ointressant detalj är var oljan kommer ifrån.

För närvarande handlar det företrädesvis om rysk råolja och förödelsen i framför allt Sibirien i samband med oljeutvinning är ofantlig. Det har rapporterats att 500 000 ton olja läcker ut varje år, bara i området runt Usinsk, ofta utan några försök till sanering alls. Det här är öppet mål för miljörörelsen.

När det gäller miljöbeslut handlar det alltid också om ekonomi och arbetstillfällen, det vore kontraproduktivt att låtsas som något annat. Men ju längre vi fortsätter som vi gör nu, desto mer uppenbar blir kortsiktigheten i att bygga hela eller delar av ett ekonomiskt system på olja och koldioxidproducerande industrier. Oljeindustrin är dömd, inte bara på grund av riskerna, utan också på grund av att oljan kommer att ta slut, men innan dess blir den allt dyrare, och metoderna för utvinning alltmer hänsynslösa.

Vi måste inte bara ställa om till förnybar energiproduktion – vi skulle ha gjort det för länge sedan. Och vad gäller försöken med koldioxidlagring går det ju utmärkt för Preemraff att delta i dem även utan utbyggnad. Det ska bli mycket intressant att följa detta, miljörörelsen kommer inte att vara nådig.

Fotnot: texten har redigerats.