Det börjar bli fullt uppe i ”rymden”, det vill säga i de mest populära ”lägre” omloppsbanorna (de på mindre än 2 000 kilometers avstånd). Det kan innebära att man inte kan lägga satelliter i dessa banor utan mycket dyra investeringar för att plocka ned redan befintliga satelliter och rymdskrot först. Detta kan ses som det yttersta exemplet på människans tendens att idka ”miljövård” genom att flytta skiten ”längre bort” i tron att miljön är oändligt stor så att skräpet ”försvinner”. Tidigare har vi gjort samma sak med havet men nu visar det sig att inte ens rymden är oändlig.
Kesslersyndromet är uppkallat efter den amerikanske astrofysikern och pensionerade Nasaforskaren Donald Kessler. Han skrev redan 1978 om ett möjligt scenario där rymdskrot kolliderar med annat rymdskrot i den lägre jordomloppsbanan. Vid sådana kollisioner splittras skrotet upp i smådelar, som i sin tur sprids ännu mer, vilket ökar risken för nya kollisioner. Även mycket små delar på någon centimeter får våldsam kraft genom sina höga hastigheter (som gevärskulor), vilket i sin tur kan leda till förstörelse av nya satelliter. Genom att varje satellit ger upphov till väldigt många delar så kan antalet skrotföremål öka väldigt snabbt utan att man skjuter upp nya satelliter och även om alla som skjuter upp satelliter noga följer alla säkerhetsbestämmelser om att se till att satelliten faller ner mot jorden när den är förbrukad. Kesslers första artikel förutspådde att man skulle kunna nå en nivå då antalet skrotföremål blev så stort att omloppsbanorna blev obrukbara. Han har just skrivit en ny artikel där han slår fast att vi redan nått denna tidpunkt...
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det finns förslag på hur man skulle samla in satelliter och det finns protokoll som kräver att de när de nått slutet av sin ”livstid” skall kunna styras ur omloppsbanan och förstöras- genom att brinna upp när de faller mot jorden. De riktigt stora och dyra satelliterna som rymdstationen ISS kan styras och därmed åka sicksack mellan rymdsoporna, men den möjligheten har naturligtvis inte enklare -satelliter. Ironiskt nog anses just nu en särskild risk komma från den europeiska jordobservationssatelliten Envisat, som inaktiverades 2012. Detta var en satellit som just skulle hjälpa miljöforskningen i Europa. Den väger drygt åtta ton och ligger på cirka 785 kilometers höjd, i en bana som trafikeras av mycket rymdskrot. Det finns kända delar som passerar satelliten på cirka 200 meters avstånd varje år.
Nu ville jag egentligen inte skriva min spalt om satellitdetaljer utan om människans tendens att sticka huvudet i sanden. En gång i tiden gav svenska myndigheter ut råd och anvisningar till hur man säkert och ansvarsfullt skulle slänga sopor i havet. Det finns en rolig film där allmänheten visas hur man inte bara slänger en burk i havet utan man skall göra två hål i först. Gärna kunde man lägga med en sten i soporna så att de säkert ”försvann” ordentligt och inte flöt upp på närmaste strand. I slutet på andra världskriget såg svenska myndigheter till att kemiska vapen försvann genom att man sänkte dem ett par distansminuter ut i skärgården. Det har utgjort stor fara för fiskare och allmänhet ända sedan dess.
Det finns fler exempel. När OECD, de rika länder-nas samarbetsorgan, skulle börja med miljövård var ett av de första direktiven för att komma tillrätta med sot och försurande ämnen att man krävde höga skorstenar. Att det överhuvudtaget kan kallas miljövård att kräva att skorstenar är över en viss höjd visar ju antingen på en -häpnadsväckande cynism gentemot grannar eller på en brist på fantasi och grundläggande kunskap. Men egentligen är det en del av samma tendens vi har att ”lösa” miljöproblem genom att flytta dem längre bort.
När vi tvättar oss – våra kroppar, vårt hår, eller våra hem – så blandar vi smuts med tvålämnen och vatten (som oftast kräver miljöfarliga utsläpp i samband med uppvärmning). Denna blandning flyttar vi sedan till närmaste vattendrag. Litet mer avancerad miljövård kräver att vi renar vattnet. Men oftast innebär det att det bildas filtermassor eller slam i reningsverken och detta skall deponeras någonstans. Lägger man filter på soptippar så glömmer man kanske att det regnar ibland. Det regnar alltid någon gång på varje soptipp och då lakas filtren ur och hamnar på nytt i vattendrag. I Sverige har vi haft mycket konflikter kring huruvida slammet från reningsverk skall läggas på jordbruksmark. Slammet innehåller värdefulla näringsämnen som fosfor som borde åter-användas i en cirkulär ekonomi, men också giftiga ämnen som kadmium som man absolut inte vill cirkulera.
Grundproblemet är att den omgivning där vi dumpar vårt avfall betraktas som oändligt stort – och saknar ägare (som både havet, atmosfären och framför allt rymden). Det är ingen som äger papperskorgen eller sopkärlet. Därför är det ingen som ser efter och tar betalt för att man slänger soporna och när saker är gratis blir de överanvända. En lösning har ofta varit att bygga ännu längre avloppsrör och ännu högre skorstenar. Men den strategin har sina gränser. När även rymden börjar bli ”full” är det dags att inse att man kan inte bara ”slänga” sopor – man måste se till att ha en strategi för återanvändning och omhändertagande.
