Det kan till en början framstå som en märklig prioritering. Även om många har en bestämd uppfattning i frågan är den ju rätt liten, i jämförelse med exempelvis skolpolitiken eller utrikesfrågorna. Men i Rut-avdraget hittar vi både ideologi och arbetsmarknadspolitik. 

2013 omfördelade vi 2,5 miljarder kronor ur det gemensamma skatteuttaget till hushåll som av en eller annan anledning köper hushållsnära tjänster. Att ”Rut-branschen växer”, något som borgerliga företrädare gärna lyfter fram, är självklart och inget vi ska se som en framgång. 

Om vi skickar flera miljarder till en hyfsat liten bransch så kommer den att expandera. Frågan vi ska ställa oss är huruvida just hushållsnära tjänster är den sektor som behöver växa. Arbetsvillkoren är ofta undermåliga. Samhällsnyttan är oklar. Beräkningar har visat att varje skapat jobb i branschen har en prislapp på över en miljon kronor.

Marknadsföringen från företag som säljer subventionerade hushållsnära tjänster föreställer ofta en medelklassförälder och ett barn som genom möjligheten att få skattemedel för att slippa städa kan ha kul ihop. Att människor ska kunna maximera sin lycka är ett rimligt politiskt mål. Men politik som finns för att höja den enskildes livskvalitet kan inte motiveras om den sker på bekostnad av någon annan. 

Att människor upplever sådan stress, press och ångest i sina liv att de inte orkar engagera sig själva och sina barn i dammsugningen upphör inte bara för att skatten sänks för den som köper dammsugningen av någon annan. Tvärtom, det är en reform som säger att det inte är ett problem att vi utsätts för alldeles för mycket stress, press och ångest. 

Det är politik som säger att problem kan köpas bort, något som givetvis inte stämmer. Att den med mer resurser dessutom har lättare att ta del av en reform som ska göra oss till bättre fungerande familjer är ovärdigt. Men det är inget Rut-ivrarna bryr sig om.

För den enskilde väljaren, inte minst pensionären som inte får hemtjänst som räcker och därför måste täcka upp ur egen plånbok, kan skatterabatt på hushållsnära tjänster framstå som en lösning. Men det beror bara på att det inte finns några andra realistiska alternativ för att få en bättre livssituation. Att normalisera en sådan utveckling genom att vilja bevara Rut-avdraget är fel väg att gå. Politik, inte minst från vänster, måste ha en högre tro på politikens möjligheter.