BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Kanske är det en överpedagogisk slump att du-reformen och RUT-avdraget firar jämnt med några dagars mellanrum. För femtio år sedan, den 3 juli 1967, fyrade Bror Rexed av det symboliska startskottet för du-reformen, när han som nytillträdd chef för medicinalverket, lade bort titlarna med sin personal.
Den tidigare korrekta tilltalsformen bestod av titel och efternamn, och andades av ett döende, invecklat klassystem med adelsprivilegier och strikta sociala hierarkier. Språket var krångligt och omvägarna för att undvika att säga “du” eller det kylslaget nedåtriktade “ni” var långa och löjeväckande. Du-reformen infördes under en politiskt progressiv tid som präglades av starka jämlikhetsideal i förening med minskande klyftor och inflyttning till städerna. Yrkesgruppen hembiträden och pigor var i kraftig tillbakagång, för att nästan helt upphöra under 70-talet. Många av dessa tjänster kom att automatiseras eller flyttas över till företag (och svartarbete). Det moderna Sverige var redo för ett enklare och mer demokratiskt tilltal där alla står på likvärdig fot med varandra.
Fyrtio år senare triumferar nyliberalismen över det reproduktiva arbetet; den1 juli 2007 inför regeringen Reinfeldt skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Mot bakgrund av utbrett svartarbete och ökad press i arbetslivet välkomnas förslaget om att alla ska kunna köpa städhjälp vitt. Svenskt Näringsliv framhåller gärna samhällsnyttan och jämställdhetsaspekterna hos RUT-företagen; de skapar arbete för unga och invandrade kvinnor, företagen drivs ofta av kvinnor och avlastar andra kvinnor.
Det är inte orimligt att behöva hjälp i vardagen. Därför kan det vara bra att förstå just RUT mot bakgrund av växande samhällsklyftor och vad politiken kan göra för att bromsa dem. Klyftorna började växa igen under början av 80-talet, och Sverige är idag ett av de länder där ökningen sker snabbast. Samtidigt vet vi att RUT-avdraget främst gynnar hushåll med höga inkomster, det vill säga att staten främst rabatterar städningen hemma hos höginkomsttagare medan låginkomsttagare inte skänks samma frihet.
Borgerliga opinionsbildare tillskriver gärna vänsterns vresiga inställning till RUT ett ‘klassförakt’ Att städa är ett yrke, värt respekt, menar man. Så hit med skatteavdragen. Och givetvis har man rätt i att arbetande människor är värda respekt.
Så vad innebär då respekt för arbetande människor inom servicesektorn? Det är en bransch i hög utsträckning ger låga löner och otrygga anställningar. Anställda vet inte alltid hur mycket pengar de kommer att få ihop under en månad, eller hur många timmar de får arbeta. De vet inte om deras inkomster kommer täcka basbehov som mat och hyra. Men hälften av dem vet att deras pensioner antagligen inte kommer räcka, och 90-talisterna har aldrig levt under någon annan trend än den som ger utarmad välfärd, växande ojämlikhet, otrygga sms-anställningar och skenande bostadspriser. Dessa förutsättningar för att skapa ett eget liv är ett oerhört konstigt sätt att visa servicearbetare respekt.
Och det är svårt att inte hålla detta i åtanke när debattartiklar och krönikor om du-reformen dyker upp i medieflödet. De år som förflutit mellan Du-reformen och RUT-avdraget har inte varit till marknadsekonomins fördel. Där vi förr lovades ‘trickle-down’ står vi nu med ett dystert facit, åtminstone om krönikorna säger något om verkligheten: förutom att vi har en servicesektor befolkad av unga millennials med usla löner och eländiga arbetsvillkor, tilltalar de även kunder med ett felaktigt ‘ni’. De flesta verkar förutsätta att ni:andet har sin grund i ungdomens historielöshet, och kanske ni:as det ofta i instinktiv artighet inför äldre personer, som ett sätt att visa respekt. Men kanske sker det även i full vetskap om du-reformen, i självförsvar mot krävande och nedlåtande kunder, som ett sätt att skapa distans till den man pratar med.
Oavsett varför unga servicearbetare rullar tillbaka du-reformen, är en möjlig tolkning är att se det som ett deprimerande kvitto på hur den egalitära och framåtskridande politikens tid förbytts mot skenande klyftor och en politik som inte riktigt kan eller vill. Ett symptom på nyliberalismens fundamentala misslyckande.
En annan är att se dess ideologiska funktion; att skola prekära unga i korrekt bemötande snarare än att se till serviceyrkets smärtsamma förutsättningar, och den skada dessa villkor åsamkar den som arbetar.
För jag håller fullständigt med om att personer som arbetar med service och hushållsnära tjänster förtjänar respekt.
