Rut-avdraget är inte självfinansierande, det påverkar statens finanser negativt och innebär en kostnad även för oss som inte använder tjänsten. Avdraget gynnar dessutom höginkomsttagare. Detta är några av Riksrevisionens slutsatser kring reformen, som i klartext innebär en samhällsekonomisk fördelning nedifrån och upp.
Rut har även skapat en nisch för arbetskraftsinvandring till Sverige. Enligt en tidigare rapport från Myndigheten för tillväxtanalys ger avdraget få jobb till arbetslösa och personer med kort utbildning som det var tänkt. Ungefär en tredjedel av jobben har istället gått till människor som arbetskraftsinvandrat.
Kort sagt, rut-reformen är inte särskilt lyckad. Det en dålig reform, ett stycke dyr och ineffektiv politik. Trots detta har regeringen och dess samarbetspartier planer på att utöka avdraget genom att tredubbla taket samt utvidga antalet tjänster som omfattas av rut. Frågan är hur positivt det är att vidga den lågavlönade delen av arbetsmarknaden, särskilt när den är så behäftad med problem kring svaga och oseriösa aktörer.
Det är en svår diskussion att ta i en samtid där rasistiska undertoner blivit till öppna brösttoner. Men rasism kommer i många skepnader.
Bland annat Zygmunt Baumann har redan pekat ut en av de längre tendenserna bakom samtidens hätska retorik mot invandrare. Målet är i första hand inte utstötandet av personer med “annan” bakgrund, utan att legitimera hårdare exploatering. Grupper vars människovärde blir obefintligt, som redan betraktas som ”parasiter” och utmålas som ett inre hot mot samhället och välfärdssystemen. Osörjbara människor, som per definition inte kan kränkas, och som i bästa fall kan talas om i termer av ekonomisk lönsamhet för någon annan. Hur skulle sådana grupper fara på en skattesubventionerad marknad för lågavlönad arbetskraftsinvandring?
Det Arbetsmiljöverkets rapport om arbetsmiljön inom hushållsnära tjänster beskriver är konsekvenserna av ren exploatering. Branschens inriktning på lågutbildade och den stora andelen utländska medborgare innebär att det ofta är personer med svag samhällsförankring som utför arbetet. Det påverkar arbetstagarnas möjligheter att få kunskap om och hävda sina rättigheter. Men det slutar inte där.
Av de cirka 10 000 företag som utför hushållstjänster och har anställda, har knappt 300 kollektivavtal. I kombination med den låga anslutningsgraden till facket innebär det inte bara att löne- och arbetstidsfrågor lämnas oreglerade. De anställda saknar även fackliga förtroendemän på arbetsplatsen, och lönerna blir beroende av maktrelationen mellan arbetsgivare och den enskilda arbetstagaren.
Arbetsmiljöverket finner även att arbetsgivarna prioriterar kundernas behov framför arbetsmiljön. Rädslan för konkurrens innebär att “kunden alltid har rätt”. Därmed blir det omöjligt att ställa krav å de anställdas vägnar. Kunskaperna om arbetsmiljölagstiftningen är dessutom låg eller obefintlig på arbetsgivarsidan.
Själva arbetet är svårt att leva på eftersom det präglas av deltider och korta eller splittrade arbetsdagar, osäkra anställningar, stress och många gånger obetald restid mellan uppdragen. ”De anställda hinner ofta inte äta lunch eller intar sin lunch i en busskur”, konstaterar rapporten.
En annan aspekt som rapporten betonar är gränslösheten i yrket, främst i oklarheten kring arbetsuppgifterna. Kunderna vill ofta ha mer arbete utfört än vad som avtalats, och pressar den anställde på plats. Detta kan omfatta arbete som rut-avdraget överhuvudtaget inte täcker, och det är svårt att neka eftersom kunden alltid har rätt. Detta framgår kanske som tydligast i rädslan för att prata om sexuella trakasserier.
Arbetsmiljöverket misstänker att underrapporteringen av sexuella trakasserier är stor. Fackliga företrädare vet att det förekommer men inte i vilken utsträckning. Här finns även misstankar om förekomsten av kunder, arbetsgivare och mellanhänder som letar efter den billigaste, mest rättslösa och ”flexibla” arbetskraften och som sextrakasserar utan rädsla för konsekvenser.
Det här är ingenting att hänga i granen som arbetsmarknadspolitisk åtgärd, och som integrationsprojekt är det under all kritik. Riksrevisionens och Arbetsmiljöverkets rapporter ger tillsammans bilden av ett omfattande politiskt misslyckande. Det finns inga poänger med att behålla någonting som är dyrt och som inte fungerar.
Men det är också en god nyhet att rut-avdraget inte är självfinansierande. Det innebär att du och jag är med och betalar för det. Vi kan och bör därför också ställa krav på att det skrotas helt och hållet.
