Ja, vad ska hända? 

Det finns anledning att vara seriöst bekymrad. 

Men allt medan Donald Trump fullbordar sin rasism, riktar republikanerna Bill Cassidy och Ted Cruz energin mot annat håll. De har tillsammans tagit fram en resolution för att ”antifa” – det vill säga antifascistiska aktivister som bekämpar högerextremister – ska klassificeras som inhemsk terrorism.

Enligt de två senatorerna är det antifa som står för våldet, för den verkliga fascismen. Men aktivisterna skyddas av ”liberal privilege”, kan röra sig bekvämt längs åsiktskorridoren, eftersom etablissemanget anser att dessa ”hatiska, intoleranta radikaler” är att föredra framför nazister och fascister.

Det finns, föga förvånande, allvarliga problem med förslaget.

Ett första är att republikanska partiet visar hur nonchalant och opportunistiskt man handskas med presidentens splittrande budskap. I detta fall genom att försöka styra debatten mot antifa, utan att ens nämna den markanta framväxten av synnerligen militant högerextremism, vars anhängare dessutom ständigt bekräftas av Vita huset.

Ett andra är att senatorerna misstar en decentraliserad rörelse, utan tydlig ledarstruktur, för att vara en homogen grupp, enkel att avgränsa.

Ett tredje är att våldet som antifa begår inte på något sätt kan jämställas med våldet som högerextremister begår. För att citera Anti-defamation league (ADL):

”Högerextremister har i många år varit en av de största och mest konsekventa källorna till inhemska terrorhändelser i USA. De har mördat hundratals människor i detta land bara under de senaste tio åren. Hittills har det inte förekommit några kända antifarelaterade mord.”

Nyligen dömdes James Alex Fields för att ha rammat demonstranter med sin bil i Charlottesville, Virginia. Heather Heyer hamnade under hjulen och dog.

Han är nazist, hon var övertygad antifascist.

Efteråt menade presidenten att båda sidor betett sig illa.

Ett fjärde problem är att Bill Cassidy och Ted Cruz inte riktigt kan bestämma sig för vad de vill terrorstämpla. Resolutionen pendlar mellan ”antifa”, ”samröre med antifa” och ”vänsteraktivister” utan att göra någon åtskillnad. En medveten brist på precision, skriver journalisten Caroline Orr:

”De försöker kriminalisera motstånd… De vill kalla dig terrorist för att du opponerar dig mot Trump-administrationen för kraftfullt eller för högröstat.”

Presidenten påverkar inte uteslutande högerextremister, utan även individer som identifierar sig med antifascistisk kamp, och individer som aldrig gjort det tidigare.

69-åringen från Seattle som kastade brinnande föremål mot ett migrantförvar, han kallade sig antifa och efterlämnade ett slags manifest/självmordsbrev där han förklarade att han skulle agera mot ”ondskans krafter” och särskilt då ”koncentrationsläger”. Många kunde ha skadats, såväl anställda som internerade (förvaret rymmer 1 600).

Terrordåd?

Det är en rimlig slutsats, oavsett om du anser att solidaritet med migranter är ett ädlare motiv än högerextremisternas avsky mot minoriteter, feminister, judar och muslimer.

Bill Cassidy och Ted Cruz förminskar det värsta hotet.

Men de har en poäng. Antifa har blivit ett mer påtagligt, mer kompromisslöst inslag. Och aktivister har mer än tidigare börjat utgå från att den primära fascistiska fienden som måste bekämpas är själva staten, och dess representanter, snarare än högerextremistiska grupper som Proud boys (med vilka det sker blodiga sammanstötningar, nu senast i Portland).

Att anarkister och andra långt ut på vänsterkanten gör den analysen – att hotet kommer från statsapparaten – är knappast förvånande, men frågan är hur många som kommer att göra dem sällskap.

ADL konstaterar att antifa efter att Donald Trump blev vald har fått förstärkning av sympatisörer som har politisk bakgrund som är betydligt mer ordinär. Fler ansluter sig. Väldigt många fler, enligt källor med insyn i Chicago, New York och just Portland.

Jag råkar känna några av dem. Antifanybörjare.

Demokrater som talat sig varma om socialism, som drömt om amerikansk motsvarighet till svensk inkluderande välfärd, som röstat på Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez. Vänsterdemokrater i liberala New York. Med hopp om att systemet kan förändras. Om inte idag så om fyra år. Att söka direkt konfrontation… Otänkbart.

Men plötsligt har allt förändrats. 

Nu vill de diskutera norska och danska motståndsrörelsen under världskriget, framgångsrik doxing mot lokala extremister, vad EU skulle göra om Donald Trump förvandlar USA till en diktatur och/eller fängslar dissidenter. De tror inte att administrationen nöjer sig med att bygga en mur mot Mexiko, de tror att man snart kommer skjuta migranter – samtidigt som alla protester slås ned brutalt. 

Kort sagt, de tror att demokratin tar sina sista flämtande andetag, med Donald Trumps fingrar – och underlydande myndigheter, inklusive militär och polis – runt halsen. Samtidigt som Demokraterna låter det hända, bortsett från några undantag. Därför har de sökt sig till antifa.

Polarisering gör saker med ett samhälle, med ideologiska positioner, med personliga gränser.

Resolutionen om att i princip förbjuda all aktivistisk antifascism kommer att förflytta dem ytterligare.