Ed Miliband kan vara premiärminister inom kort, men efter att han bjudit hem BBC till familjens hus i London handlade debatten inte främst om hans politik – utan om hans kök. Det är förbluffande ”austere-looking”, lyder omdömet. Visserligen renoverat, med sobert kakel, men knappast representativt, knappast värdigt en statsman med ambitioner att leda ett land. Labour-ledarens kök är helt enkelt för futtigt och för fattigt.

Daily Mails kolumnist Sarah Vine kan inte hantera det visuella angreppet från detta kök som, enligt henne, tycks ha färdats genom tiden från ett kommunistiskt miljonprogram. Hon avfärdar Milibands sinne för smak. Hon raljerar över ”egalitärt linoleum” och ”förskräckligt limegrön tvättkorg”, eller är det – fniss, fniss – en korg för återvinning.

Nej, en premiärministers kök ska andas London, inte Minsk. Det ska inte vara funktionellt. Vine, för övrigt gift med en konservativ politiker, ser Milibands kök som politisk populism. Hur självrättfärdigt är det inte att låta sitt eget kök manifestera tanken på ett jämlikt samhälle?

Kök är status, kök är klass. Ja, kök är politik. I Storbritannien, i Sverige. För den som känner att den vill styrka det påståendet, ring till en ledarredaktion och viska stilla ”teppanyakihäll”. Du kommer att höra hur adrenalinet rusar, hur skyttegravar grävs.

Nu är det visserligen fem år sedan Dagens Nyheter publicerade artikeln om det unga paret i Stockholms innerstad som fulländat sin vindsvåning med ett exklusivt, japanskt stekbord avsett för de ”spröda råvarorna” och de känsligaste, kunnigaste, mest kosmopolitiska smaklökar.

– De här kryddpastorna köpte vi i Peking förra veckan, förklarade den nöjda intervjupersonen och korkade upp en flaska vitt som han köpt av en sydafrikansk gårdsherre.

Artikeln ekar fortfarande. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg menade då att dessa bostäder var ”arbetarrörelsens nya hopp”, att insmickrande reportage om köksrelaterade utsvävningar skulle blotta Sveriges borgerliga projekt för ojämlikhet: ”En sådan här publicering i veckan och vi kan räkna med vindsvåningsägarnas undergång innan mandatperioden är över.”

Det blev ingen undergång.

Även om Linderborgs entusiasm var smittsam, kunde den inte mäta sig med den virala slagkraften hos svenska Rot-sjukan.

Boende som projekt, boende som livsstil. Bostadsrättifieringen. Det inbillade ägandet som individens förverkligande, även om det för de allra flesta handlar om olika grader av bankberoende. Sedan teppanyakiåret 2010 har drömmarna både spunnits och subventionerats med drygt 70 miljarder kronor i Rot-avdrag, och även om statistiken visar att höginkomsttagare använder avdraget absolut mest, hindrar det inte Annie Lööf från att rya mot regeringen. Hon tycker nämligen att alla ska ”ha möjlighet att renovera till exempel ett gammalt och mögligt badrum”.

Det nya köket som en medborgerlig rättighet. Som en stämpel. Vad har du för kök? Vad är du för kök? Är du ett vanligt Electrolux med nötningar efter magneter och frukostsmuliga fingrar, eller är du ett blankt Gaggenau-kylskåp? Skär du med Ikea-kniv som du köpte redan när du flyttade hemifrån, eller skär du med en välbalanserad Tamahagane som du mellan passen låter vila i sitt bambuschatull? Alla dessa feberdrömmar om det goda livet, om det lyckade livet.

Det finns varken patina eller mögel på de kök som kasseras när ängsliga bostadskarriärister firar sina lånelöften med att beställa Big Bag-hämtning.

På onsdag kommer en budget. Dagens ETC kommer att rapportera om den. Men vi vet att regeringen sänker Rot-avdraget från 50 till 30 procent. Istället ska det byggas 15 000 hyresrätter, varje år. En subvention skalas ned till förmån för en annan.

Sviket löfte! klagar borgerligheten och direkt berörda företagare. Tänk på folkhälsan! varnar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som snubblar in i en politisk debatt med spekulationen att medelålders män nu kommer att leka med vinkelslipar snarare än att kontraktera hantverkare.

Personligen känner jag: Äntligen! Äntligen något för att börja bota Rot-sjukan med dess feberdrömmar och banala sammanblandning mellan konsumtion och karaktär.

Hur den brittiska köksdebatten slutade? Det gjorde den inte. Nu anklagas Miliband inte för att hämta sin inredningsfilosofi från Sovjetunionen, utan för att låtsas vara nästan lika fattig som folket vars han röster han vill åt. Det var nämligen inte hans riktiga kök som BBC filmade i fastigheten värderad till drygt 20 miljoner kronor. Det var familjens pentry. Men det är faktiskt där han trivs allra bäst, intygar socialdemokraten Miliband.