Inför höstens kommunalval i Göteborg finns mycket starka skäl till eftertanke. Vilken stad vill vi ha? Med vilken sammanhållen politik?

I värsta fall står vi på valdagens kväll med ett resultat som motsvarar den lokala väljar­barometer från Sifo som GP nyligen ­publicerade. Då får vi tio partier i kommunfullmäktige, varav inget nått upp till 20 procent av rösterna.

Det blir extremt svårt att forma en handlingskraftig majoritet, som inte måste kompromissa med småpartier på utpressningshumör.

Småpartier förresten…

Efter Moderaterna med 19,7 procent och Socialdemokraterna med 15,4 procent placerar sig nybildade Demokraterna på tredje plats med 13,9 procent!

Demokraterna bildades när moderaten Martin Wannholt blev oense med sitt parti om Västlänken och lät sig kuppas in i kommunstyrelsen på Vägvalets röster. Till Demokraterna har miljöpartisten Henrik Munck och socialdemokraten Jahja Zeqiraj anslutit sig. Båda därför att de inte kunnat samarbeta med sina respektive partier. När de inte blev nominerade till fortsatta förtroendeuppdrag upptäckte de Göteborgs behov av ett nytt parti.

Något gemensamt politiskt kitt mellan dessa tre missnöjda män finns inte, annat än missnöjet. Wannholt och Munck med Västlänken och Zeqiraj med Ann-Sofie Hermansson.

Att vara arg och missnöjd tillsammans är en sak. Att tillsammans forma en sammanhållen politik för Göteborg något helt annat. Ett problem Wannholt sveper undan med att Demokraterna är ett ”lösningsorienterat” parti som bygger på ”kompetens”. Wannholt tror alltså att politiska frågor går att avgöra på expertnivå.

Men rätt politik finns inte.

Politik är ideologiska vägval.

Viktigast för Demokraterna är att ”stoppa Västlänken”. Ett beslut som skulle kosta Göteborgarna 4,5 till 4,7 miljarder kronor. Med denna skuld i bagaget vill partiet att Göteborgs kommun satsar på polisen, sjukvården och skolan. Då är det tur att polisen är statens ansvar och sjukvården regionens.

Stoppa Västlänken vill även Vägvalet (5,6 procent), medan Sverigedemokraterna (9,9 procent) förutom interna maktstrider endast är intresserade av att stoppa invandringen.

De traditionella partierna kämpar i hård motvind. Att det är självförvållat är sant, men Göteborgs framtid kan inte formuleras som ett ja eller nej till Västlänken och invandrare. Göteborgarna har anledning att vara betydligt mer intresserade av kommunens kärnuppgifter – bostadsförsörjningen, skolan och socialtjänsten.

Om alla ska få någonstans att bo går det inte att minska andelen hyresrätter. Skolan blir inte automatiskt mer jämlik om det fria skolvalet avskaffas eller inskränks. Med närhetsprincipen följer nämligen att barnen går i skolan där föräldrarna har råd att bo.
Ska inga barn vräkas och ingen tvingas bo på gatan eller tillbringa vinternätter på kalla kyrkgolv måste Socialtjänsten och Frivilligorganisationerna få de pengar som krävs. Medmänsklighet är tyvärr inte gratis.

Göteborg har förvisso problem, allvarliga nog utan Göteborgs-Postens dagliga dystopier på ledarsidan. Problemen borde gå att lösa. Det går ju så bra för Göteborg och flertalet göteborgare. Fast vi måste inse att politik är en evigt pågående problemlösning. Det finns inget slutmål då alla problem är lösta.

Men vem ska få vårt/mitt förtroende att leda Göteborgs politiska problemlösning? Som så många andra känner jag mig inte hemma i något parti. Att jag identifierar mig som socialliberal beror på att jag till sist och ytterst prioriterar frihet framför trygghet. Men vi behöver mycket trygghet för att våga vara fria. Otrygghet göder populism och extremism.

Av den organiserade socialliberalismen återstår inte mycket. Liberalerna har blivit en vårta på Moderaterna, ett parti som inte kan springa fort nog i hasorna på Sverigedemokraterna.
Hur andra hemlösa socialliberaler löser det dilemmat vid valurnan vet jag inte. För egen del vet jag bara att jag under inga omständigheter tänker rösta så att konsekvensen kan bli en moderatledd kommunstyrelse som privatiserar allmännyttan och gör det ännu svårare att vara fattig.

Politik är på allvar.