Trots politisk motvind och massiv demonisering av de ensamkommande finns inga planer på att lägga ner, engagemanget är långsiktigt och man betraktar det som politiskt. Man tillhör heller inte den bortskämda, naiva, lattedrickande innerstadsmedelklass som man så ofta utmålas som i debatten. Det rör sig om helt vanliga människor, och spänner över ett brett politiskt spektrum.
”Det här är enda sättet, det räcker inte med megafoner och banderoller mer. Vi måste göra något.” En familjehemsförälder berättar om sin vandring från allmänt nyfiken till att själv sitta i armkrok på Streteredsvägen framför en buss vid Migrationsverkets förvar i Kållered. ”Det började med sittstrejken i somras. Jag gick dit med en kompis, och efter den dagen blev ingenting sig likt. Vi drack te i solen och pratade med människor. Sedan startade demonstrationerna varje fredag, och vi har gått med dem sen dess. Det fanns ingen stor tanke bakom, jag har gått in i det steg för steg. Ju mer jag hörde och förstod desto mer blev det. Från början hade jag inga tankar på att bli ett familjehem.”
Den personliga kontakten med unga asylsökande har varit avgörande, på både gott och ont; det driver engagemanget vidare, men kan stundtals även kännas tungt.
”Man lär känna människor” berättar en annan person som kommer i kontakt med ensamkommande i sin yrkesroll. ”Det rör sig om människor som kommer att betyda något i ens liv. Men även om inte vore så, så handlar det så mycket om anständighet.” De ensamkommande barn hon först mötte är nu unga vuxna. ”Det här är några av de roligaste människor jag träffat, så modiga och kreativa och fina. Det går inte att låta bli att tycka om dem. Och de har gjort så mycket för att ta sig hit, och så blir de behandlade som skit. Hela asylprocessen är en enda utdragen tortyr, och så otroligt godtycklig.”
Och visst är det jobbigt emellanåt. ”Det tär på människor att öppna sina armar och bara få skit och oro för det.”
Båda personerna jag pratar med betraktar sitt engagemang som politiskt, samtidigt som politiken har kommit att kännas främmande för dem. ”Vad ska jag säga, de är så fega och hållningslösa, och de TROR att SD får röster för att de inte vill ha in invandrare. Kanske stämmer till viss del. Men jag tror att främst SD gått bra för att de målat upp bilden av ett socialdemokratiskt folkhem, när klyftorna ökar. Sedan har demoniseringen av muslimer gjort att frågan inte känns aktuell för många – de tänker att ’de är för obegripliga och främmande’ för att ha här.” Båda vittnar om en stor besvikelse på just Socialdemokraterna och menar att S främjar sig från väljare och människor i största allmänhet. Den ena har helt förlorat tron på representativ demokrati ”Jag har inga alternativ men det här är bara bullshit. Det funkar inte. Stadsdelsnämnderna har inte ökat demokratin heller, det är bara samma vägg av ointresse överallt.”
Trots tunga besked och motvind har ingen av dem jag pratar med några funderingar på att sluta. ”Så länge jag orkar kommer jag att fortsätta engagera mig. Alltså fysiskt orkar. Jag har tänkt öka mitt engagemang till hösten. De politiska vindarna kommer inte att ändras snabbt men eftersom det är valår kommer asylfrågan att diskuteras, och då gäller det att höras och synas. Och naturligtvis handlar det inte bara om asyl utan om rasism generellt.”
De sociala rörelsernas tid är över. Historien är slut. Nu ska vi förvalta freden och njuta av välståndet. Ändå har Moderaterna och Socialdemokraterna oväntat lyckats skapa en av de mest livaktiga rörelser vi har idag.
För att orka fortsätta hittar man stöd i andra aktiva, man träffas och pratar, försöker se humorn i situationen och skratta åt saker. Man tar hand om, och månar om varandra. Och man engagerar sig tillsammans.
Rörelsernas tid är över, allt går fort och ytligt, ingenting får fäste. Snabba Facebookaktioner är det bästa vi kan vänta oss när tiden och rummet pressats samman till ett ständigt pågående nu. Men visst fan går det. Någonting stort och viktigt växer här i tysthet, ur mötet med den andre som visade sig vara precis som folk är mest.
