Det finns knappast någon som på riktigt tycker att det känns okej att blåsa ciggrök på bebisar, gravida, astmatiker eller andra som inte borde bli utsatta. Men trots det går debatten om regeringens planer på att förbjuda rökning på bland annat uteserveringar i princip bara ut på frihetshets. För frihet kan man få intrycket av – det är att kunna röka. Var som helst. När som helst.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Låt säga att rökarfrihetshetslobbyn skulle få sin vilja igenom och ett rökförbud på uteserveringar inte skulle kunna genomföras. Då behöver vi ändå fundera över hur saken ska lösas, för det står ändå rätt klart att det på många platser behövs lösningar som gör att olika människor inte behöver löpa risk att bli ofrivilliga passiva rökare. Det finns givetvis alternativ till ett rökförbud om man vill rädda alla rökare där ute från att minsta lilla förändra sina liv eller ställa sig två meter längre bort när ”den mysiga fredagsciggen” ska fram. De alternativen skulle absolut kunna utvärderas.
Först och främst skulle man kunna göra absolut ingenting. Men då lämnas en massa människor - som alltså inte är rökare - i sticket. Och arbetstagare som arbetar på uteserveringar drabbas också fortsättningsvis antagligen värst. Så skulle vi kunna ha det, men det känns som att vi kan bättre än så.
Ett andra alternativ skulle kunna vara att arbetstagare börjar hävda sin rätt enligt tobakslagen. I kapitlet ”rökfri arbetsmiljö” står nämligen att arbetsgivare har ansvar ”för att en arbetstagare inte mot sin vilja utsätts för tobaksrök i den arbetslokal eller det liknande utrymme där arbetstagaren är verksam”. Varje arbetstagare som alltså motsätter sig att bli utsatt för tobaksrök har också rätt att slippa den. En möjlig lösning på det arbetsmiljöproblem som röken utgör. Men å andra sidan hjälper inte det alla andra människor som råkar vara i närheten av någon som röker. Och å tredje sidan är det svårt att tänka sig att det i en bransch som restaurangbranschen, där nästan hälften av alla anställda i princip inte ens vet om de får jobba nästa dag eller vecka, skulle fungera att lägga över det ansvaret på enskilda arbetstagare. En arbetstagare som inte accepterar att arbeta i hela restaurangen kommer med största sannolik inte att få arbeta kvar alls.
Men både tobakslagen och arbetsmiljölagen erbjuder en tredje lösning också. Och det är användande av personlig skyddsutrustning. Här skulle det sannolikt behövas mask med partikelfilter på alla arbetstagare som inte vill röka passivt under sina arbetspass. De är ofta vita och träs över mun och näsa med blåa resårband. De funkar inte heller om arbetstagaren har skäggväxt, för då täcker masker av den sorten inte särskilt bra. Då kanske det istället krävs en helmask. En sådan är betydligt större och täcker hela ansiktet. Inte så snyggt att matcha ihop med serveringskläder kanske, men ändock en lösning för den som verkligen, verkligen, vill att rökarna ska få röka.
Tyvärr räcker inte heller detta alternativ till för de människor som bara råkar befinna sig i närheten. För dem behövs andra lösningar. Här skulle man kunna tänka sig att krögarna pryder borden med salt, peppar, någon liten blomma eller ett ljus och halv- eller helmasker som gäster kan använda. Då kan de såklart inte äta och dricka.
Men rökarna kan i alla fall sitta och suga i sig en cigg. Den friheten ska de väl ändå ha.
