Enligt opinionsmätningar skulle söndagens val innebära en kraftig förskjutning, bort från de traditionella alternativen PSOE och konservativa Partido Popular (PP). En frisk vänstervind. Men den uteblev.

Samtidigt: PSOE (22,7 procent) och Podemos Unidos (21,1) – den allians som Podemos bildat med andra mindre partier – är tillsammans avsevärt större än PP (33). Samt nära mandatet som konservativa och liberaler kan uppbåda gemensamt (46 procent).

Det finns fortfarande hopp om att rädda Spanien undan åtstramning och massarbetslöshet.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det kräver att socialdemokraten Pedro Sanchez och nyvänsterledaren Pablo Iglesias anpassar sig efter givna förutsättningar. Vad kan vara viktigare än att skifta politik? Frågorna bör inte ställas främst till Pablo Iglesias. Han öppnar för ett samarbete. Han ber till och med om ursäkt för att han tidigare har uttryckt sig nedsättande om socialdemokratins förmåga.

– Vi kan inte göra det här utan socialdemokraterna ... Jag tror att det är bra för PSOE att träda in i ett sådant här samarbete, sa Pablo Iglesias till Dagens ETC före valet.

Socialdemokraterna står inför ett vägskäl, enligt Pablo Iglesias. Han har alldeles rätt. Det handlar konkret om PSOE ska söka en uppgörelse med PP eller Podemos. Men det handlar – ­ideologiskt – om att välja väg.

Problemet är att de spanska socialdemokraterna verkar ha gått käpprätt vilse.

I slutskedet av sin valkampanj förklarade PSOE:s ledare Pedro Sanchez att han inte kommer att ge sitt stöd till en regering som styrs av PP. Men han avfärdade också tanken på att Pablo Iglesias skulle kunna bli premiärminister.

Det är uppenbart att Pedro Sanchez fortsatt vill lämna Podemos utanför arenan och hellre samarbeta med exempelvis liberala Ciudadanos. Och om det verkligen kniper är dörren nog ställd på glänt även för PP.

Visst finns det politiska konflikter mellan PSOE och Podemos. Svåra frågor att förhandla om. Katalonien, exempelvis. Överläggningarna efter senaste valet slutade illa. Men att möta Pablo Iglesias med kalla handen, trots att denne uppger sig vara kompromissvillig ...

Den spanska socialdemokratin är förtvivlat rädd för Podemos. Rörelsen – sprungen ur folkliga protester, avsevärt mindre hierarkisk än traditionella partier – lockar fram en öppen fientlighet från Pedro Sanchez. Han kan inte dölja att han tycker att Podemos är extrem populism.

Spaniens socialdemokrater saknar förtroende att styra landet. Ändå denna ovilja att låta PSOE brytas mot en ung rörelses febriga förändringsvilja.

Pedro Sanchez bör ringa sin kollega i Tyskland. Där menar nu socialdemokraternas (SPD) ordförande Sigmar Gabriel att ”alla progressiva krafter måste ena sig mot högern”. Det är en insikt som kommer sent. 2013 fick SPD inte mer än knappt 26 procent av rösterna. (Ett resultat som, överfört till Sverige, skulle tvinga Stefan Löfven att avgå.) Nu försmäktar partiet i en koalition med Angela Merkels kristdemokrater.

Sigmar Gabriel verkar äntligen förstå allvaret. Han skriver i Der Spiegel att ideologisk upplösning, med partier som trängs runt en värderingsbefriad mittzon, och som prioriterar makt, skapar allt det extrema högerkrafter behöver för att växa sig starka. Han uppmanar samtliga partier till vänster om mitten att göra sig redo att regera. Men först måste de lämna sitt ”notoriska missmod, sin fåfänga och splittringen”. (Jag förutsätter att det även gäller SPD.)

Sigmar Gabriel nämner aldrig specifikt miljöpartiet Die Grünen och vänsterpartiet Die Linke. Men hans text riktar sig till dem. Och det är svårt att läsa den på något annat sätt än att han vill formera en rödgrön regering med dem efter nästa års val. Det är fullt möjligt. Redan i dag har de tre partierna gemensamt majoritet i det tyska parlamentet, med 320 av 630 platser.

Sigmar Gabriel skulle kunna göra som Pedro Sanchez. Hänvisa till motsättningar. Jubla över att hamna strax före ett vänsterparti i ett nyval som de konservativa dominerar. Utöva härskartekniker ur den tid som flytt. SPD avskyr att vänsterpartiet vägrar acceptera Nato och konsekvent motsätter sig alla nödlösningar för att hålla euron flytande. Men han sträcker ut en hand. Det kan förändra tysk politik i grunden.

Pedro Sanchez ska ringa Sigmar Gabriel. Innan han gör ett ödesdigert misstag som kommer att bli kostsamt, både för Spanien och för hans socialdemokrater. Eller kanske konsultera närmaste grannen, Portugal? Där är socialdemokraten António Costa nu premiärminister tack vare att han – för första gången någonsin – gjort gemensam sak med både vänsterpartier och gröna.

Varför inte en kontinental socialdemokratisk konferens?

Bjud in Stefan Löfven.

Han behöver det inför valet 2018.

Han behöver det redan nu för att informera sin riksdagsgrupp om att det enda progressiva svaret på britternas nationalistiska Brexit är att etablera starkast möjliga rödgröna politik för jämlikhet och välfärd. Inte att jämställa – ”same shit” (citat från ledamoten Patrik Björck) – Jonas Sjöstedt med Jimmie Åkesson.