Lex Laval ska rivas upp”. Ett socialdemokratiskt vallöfte som har gått i hamn efter snart hela mandatperioden. Sedan förra alliansregeringen gjorde verklighet av EU-domen med införandet av lex Laval-lagen, har svenska modellen inte varit värd sitt namn. Under snart ett år har det socialdemokratiska partiet talat om att utveckla den svenska modellen men inte riktigt förmått visa vad det är man menar. Personligen hade jag accepterat det faktum att det från Socialdemokraternas sida numera bara talas om statsfinanser och tillväxt än sedvanlig arbetarpolitik, då kom den, socialdemokrati i ren form.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Den framgångsrika ”svenska modellen” om kollektivavtal på arbetsmarknaden har sedan 2010 inte gällt fullt ut. De primära syftena med kollektivavtal har alltid varit att företag inte ska kunna konkurrera med låga löner eller sämre villkor och att det ska råda fredsplikt mellan arbetstagare och arbetsgivare. Detta har i sin tur genererat trygghet åt löntagarna som genom kollektivavtalen har bundit sina arbetsgivare till rimliga krav samt att arbetsgivarna kan lita på att deras anställda faktiskt kommer till jobbet. Genom lagen om lex Laval har detta inte gällt för utländska företag eller utländskt anställda, som inte har kunnat tillämpa fackliga stridsåtgärder för att kräva sin rätt. De har helt enkelt inte haft rätten att ställa krav på sina arbetsgivare.
Allianspartierna reserverade sig när lagförslaget om upprivningen togs i riksdagen, det är en skam samtidigt som det inte är förvånande. Det är ingen nyhet att högerpartierna roar sig med att ställa grupp mot grupp, ett resultat av i princip alla deras politiska förslag. Konsekvenserna av lex Laval har på senare år rört om den svenska arbetsmarknaden. Utländsk arbetskraft har på en arbetsplats med svenska anställda särbehandlats då samma villkor inte har gällt för alla. Allt fler företag har dessutom anställt från andra EU-länder för att tjäna på en mindre kostsam anställd. Sedan 2010 har den svenska modellen minst sagt kapitulerat.
Trots upprivningen återstår en stor problematik för Sverige och svenska fackförbund. Att Sverige nu har valt att riva lex Laval innebär inte att EU-domstolens praxis är förändrad. EU:s bedömning är fortfarande att bevisregeln gäller. Vilket innebär att de kollektivavtal som företag har ingått i sina hemländer är det som ska gälla även vid utstationering av arbete, så till vida att kollektivavtalet fyller ett visst minimum. EU:s motivering till varför domen föll som den gjorde motiveras med att företag och arbetskraft ska få möjlighet att utnyttja den fria rörligheten utan att utsättas för stridsåtgärder i länder som Sverige där de fackliga kraven är starkare.
Det viktigaste i detta läge är att inte ta hänsyn till den här beskrivningen från EU gällande den fria rörligheten. Man måste kunna hålla två rättigheter i huvudet samtidigt. Att kräva arbetsrättsliga rättigheter när man arbetar i ett land med bättre krav ska inte ställas mot den fria rörligheten. Här anser jag att Socialdemokraterna i EU-parlamentet har ett stort ansvar att arbeta för att fackliga frågor får en helt annan status än de har i EU i dag. Vi alla är väl medvetna om att EU som institution går bättre ihop med liberala tankegångar än socialistiska. Men att ge vika och börja använda lex Laval som ytterligare argument för ett utträde ur EU är inte rättvist mot arbetarna i till exempel Polen eller Litauen. Det handlar om ett samhällskontrakt. Hur ska vi i en orolig tid återge tilltro till politiken, där otrygghet ersätts med tillit till våra medmänniskor och samhällsinstitutioner? Då krävs det att vi på riktigt utmanar oss och vår omvärld. Att lex Laval rivs i Sverige innebär inte att vi på riktigt har gjort alla EU:s arbetare en tjänst. Socialdemokratin har lyckats att nu visa vad man menar med att den svenska modellen måste utvecklas, men den kommer aldrig att fullt ut göra det i ett öppet EU om vi inte lyfter blicken och tar striden med de liberala strömningarna i resten av EU.