Det finns mycket att säga om att tidningen Flamman blir utan cirka två miljoner kronor i övergångsstöd. Uppenbarligen. För sedan beskedet kom före jul har en hel del vänsterprofilerade hört av sig till mig och undrat, nästan förväntansfullt: Vet du varför? Har de missat att söka? 

Och ja, Flamman har missat att skicka in en ansökan, som Dagens ETC visade i en nyhetstext tidigare i veckan. Det är naturligtvis riktigt illa, det får bara inte hända, speciellt inte när man samtidigt ber om donationer och gåvoprenumerationer. 

Men en sak stör mig. Det är att jag anar en viss skadeglädje. Mycket riktad mot chefredaktör Leonidas Aretakis personligen. Vad är det frågan om? Tycker någon att svensk mediemångfald skulle må bättre av att Flamman försvagas eller till och med pressas mot repet? 

Den enda rimliga reflexen här är att visa sin solidaritet. 

Flamman har på kort tid gjort en fantastisk resa, sett till både relevans och upplaga. Jag har respekt för det som Aretakis tillsammans med sin redaktion åstadkommit. Det är en ny energi. Det är ett genomslag bortom vad som borde vara möjligt, givet resurserna (nej, ingen blir fet på vare sig övergångs- eller mediestöd). 

Kanske är allt det här svårt att förstå för den som inte arbetat på en liten tidning med stora ambitioner. Kanske är jag präglad av att ha gjort resan med Dagens ETC, dessutom alltid med administrativt stöd som tagit hand om de bitvis komplexa ansökningarna som stöd villkoras av. 

Själv hade jag krishanterat annorlunda än Aretakis. Men jag tror honom när han säger att han fortsatt spår en ljus framtid för Flamman. Trots att förlorade miljoner kommer att svida ordentligt. Till sist handlar det ju ändå om ifall tillräckligt många tycker att Flamman är en tillräckligt bra tidning, så nödvändigt att den förtjänar prenumeration och crowdfunding. 

Aretakis har tagit Flamman till den nivån. Till att vara en levande vänsterpublikation när andra tynar bort. Jag välkomnar den konkurrensen. Jag ser hantverket bortom en missad ansökan. Jag förstår inte alls den där njugga missunnsamheten jag tycker mig se. Den känns faktiskt bara… borgerlig.