Jag ligger under överkastet på sängen och tänker på vad jag ska skriva. Det är inte så att det saknas ämnen, men jag skulle vilja skriva något som inger hopp, något juligt, men går det i tider som dessa? 

Syrran ringer mitt i och avbryter mitt spånande. Hon jobbar på fritids. Det har hon gjort i många år och hon älskar det, men förutsättningarna är dåliga. Riktigt dåliga. Det har de varit länge. Hon berättar att nu när statsbidragen skurits ner så kraftigt har barngrupperna blivit så overkligt stora. Om alla barn är friska så är hon ensam med 48 barn!

Nu börjar det bli ett tag sedan mina barn gick på fritids, men jag minns att det inte kändes bra när de skulle gå från att ha gått i förskolan med 18-20 barn, till 60 barn på fritids. Då var de ändå tre personal. Jag tyckte läget då var allvarligt, ja till och med farligt. Olyckor skedde på grund av att personal inte räckte till för att hålla uppsikt över alla.

Nu berättar min syster alltså att hon är själv med 48 barn och så är det för varje fritidspedagog hon arbetar med. Det kommer dock bli värre eftersom statsbidragen slagit hårt mot kommunerna så större ännu barngrupper är att vänta… Statistiken från Skolverket bekräftar syrrans bild om minskad lärartäthet och då syns inte det nya läget ännu eftersom den är från läsåret 2022/23. 

Det går inte att genomföra någon meningsfull pedagogisk verksamhet, det handlar mer om förvaring. I bästa fall kan personalen hålla tillräcklig uppsikt så att barnen inte råkar ut för skador.

Vi byggde lådbilar, kojor, bakade, anordnade basarer och inför varje jul satte vi upp en liten pjäs.

Jag kommer ihåg min egen tid på fritids. Vi hade tre fröknar – Siv, Leif och Ingrid – och var väl runt 15 barn. Vi byggde lådbilar, kojor, bakade, anordnade basarer och inför varje jul satte vi upp en liten pjäs (nytt manus varje år) för våra föräldrar. 

Vi blev sedda och lyssnade på, jag fick testa på och lära mig saker som jag inte hade gjort hemma, vi hade en trygg famn att gå till om det behövdes eller dryfta existentiella frågor. Det fanns tid och plats.

Fritids har länge varit en otrygg plats för barnen, detta har personal slagit larm om så många gånger. Det är också ett stort arbetsmiljöproblem för pedagogerna. Situationen blir trots det inte bättre, utan värre. 

Jag är helt övertygad om att en satsning på fritidshemmen är betydligt mer brottspreventivt än att sätta barn i fängelse, förlängda fängelsestraff, slopad straffrabatt eller avlyssning utan brottsmisstanke.

Fritidshemmen är en del av utbildningssystemet och viktiga för att ge barn en bra och meningsfull fritid samt stöd i deras utveckling. Fritidsverksamheten har en viktig pedagogisk uppgift och betydelse. Att låta det se ut så här där våra barn är inte värdigt ett välfärdssamhälle. 

Vi pratar vidare, syrran och jag, om hur hon pallar med. Hon har pluggat in matte för att kunna arbeta som lärare i skolan, då skulle antalet barn halveras, men det skulle vara ett helt annat uppdrag.

Vi lägger på och jag går upp och börjar sätta en deg för att göra lussebullar. På radion fortsätter Musikhjälpen och rapporteringarna om undernärda barn, nyheterna går på och där fortsätter rapporter om räderna mot ett folk som är inspärrade i sitt land och inte kan ta vägen någonstans. Tänker på frisören som sambon var hos häromveckan. Han berättade om sin familj som befinner sig i Gaza. Undrar om de lyckats ta sig till Egypten ännu. 

Tänk om en ändå var ett litet barn. Då hade jag skrivit till tomten och önskat mig ett fritt Palestina och fred på jorden.