Herregud, vilken valrörelse! Jag hade inte klarat ens en minut till. Jag som ändå lider av osund passion för politik, eller mer specifikt: för politikens möjlighet att förändra ett samhälle. Men nu är det som om jag senaste månaderna kastats runt i en tombola, allt mer fattigt rasslande av politikens mest banala släkting, Utspelet.

Jag skriver min ledare innan rösterna räknats. Jag vet alltså inte vem som ska styra Sverige de kommande fyra åren. (Min rekommendation är att du laddar ner söndagens extratidning om valet, du hittar den på www.etc.se).

Men det här handlar heller inte om block mot block, om att ta ställning till ordningsbetyg, om att absorbera bakom-scenen-såpor, om att värdera förtroende och regeringsduglighet.

Det handlar om själva politiken.

Jag saknar den. Jag har sökt efter någon som kan formulera politiken stort och vackert, men inte hittat denna någon. Nej, politiken överlevde inte 2014 års valrörelse. Den drunknande i en störtflod av just utspel. Den surnade när de negativa kampanjerna rullades ut till en allmänhet som fortfarande väntar på att folkvalda ska förklara egna budskap snarare än att sprida mörk energi.

Politiken bleknade, förlorade sin horisont. Den blev så liten. Jag vet efter en miljon utfrågningar och debatter ungefär vad Löfven/Romson/Fridolin/Sjöstedt/Reinfeldt/Lööf/Björklund/Hägglund vill åstadkomma imorgon. Men jag kan inte fullt ut se deras Sverige, verkligen se hur de vill att samhället ska formas framöver – bortom en mandatperiod. Jag kan utgå från förd politik (tyvärr, alliansen). Men jag önskar mig visioner. Från fler än Jimmie Åkesson, vars vita visioner alltjämt är arkeologiska fynd från svensk hittepåhistoria.

Ge mig drömmar! Inte budgetutrymme. Säg det ordet högt. Budgetutrymme. Notera hur politiken – som den skulle kunna vara – drar sitt sista andetag.

”Det handlar inte om olika nyanser av mittenpolitik, utan om våra liv, hur vi värderas och hur vi värderar varandra. Vi har börjat förstå vad som krävs för att stoppa förstörelsen”, skrev jag i min allra första ledare för Dagens ETC.

Det var i januari. Men jag har inte ändrat mig. Vi – du och jag och miljoner andra väljare – har börjat förstå. Därmed kräver vi en annan berättelse. Nya perspektiv, nya svar. Långsiktighet. Framtid.

Men valrörelsen har knappast levererat. Enskilda modiga politiker, ja. Som helhet, kategoriskt nej.

Jag tänker att Dagens ETC som dagstidning nu får ett ännu tydligare uppdrag. Att den måste bidra till att upprätta politiken. Att tvinga bort avståndet mellan valda och väljare.

Arbetet börjar direkt. I detta nummer formulerar vi som redaktion elva utmaningar för den nya regeringen. Inga utspel, bara politik.

Valrörelsen är avslutad. Just därför blir den politiska journalistiken – för att inte tala om en rödgrön dagstidning – nu viktigare än någonsin.

Jag tror att du vet exakt vad jag menar.

Inför den här ledaren bad jag på Facebook läsare att dela med sig av sina politiska tankar. Vad är viktigast? Varför? Jag har läst alla mejl. Och jag blir bara mer övertygad om att den politiker som undviker politik, gravt förminskar svenskars politiska intresse, medvetenhet och engagemang. Samt förminskar sig själv till statsförvaltande byråkrat. Jag ska återvända till mejlen i en kommande ledare, men för nu:

”Jag hoppas att vi tillsammans kan skapa ett Sverige där vi hjälper varandra att befrias, utvecklas och må bättre som människor.”

Så skriver Linnea, 23, från Göteborg.

Det är politik. Både stor och vacker.