Tänk dig att varje snickare, sjuksköterska, bibliotekarie, ingenjör skulle göra samma sak.

Hur skulle ett sådant samhälle se ut?

Hur mycket pengar kommer du ha när du inget betalar till stat eller kommun?

Det där kan låta som en omöjlig fantasiekvation, men det är det inte. När vi, jag och ekonomen Sten Ljunggren, nu uppdaterar ”Ekonomihandboken” hittar vi fördelningen av inkomsterna och får en fin bild av hur en sådan värld skulle se ut.

De verkliga inkomsterna (det kallas faktorinkomst) i form av lön, pension, utdelning, ränta och så vidare är nämligen oerhört ojämnt fördelade. Delar man in befolkningen i tiondelar ser man ojämlikheten i form av en stapel som går mot skyn för den tiondel av hushållen som har störst inkomst. De tjänar obegripliga 1 110 miljarder per år. Mot det har vi de tre fattigaste tiondelarna av hushållen som tillsammans bara har åtta miljarder. 

Det krävs inte mycket fantasi för att förstå att ett sådant samhälle inte fungerar.

En tredjedel av befolkningen skulle ju snabbt svälta ihjäl.

Även hushåll för ”medelsvensson” skulle få svårt att klara sig. Den femte tiondelen har nämligen bara 100 miljarder i inkomst, alltså 1 000 miljarder mindre än den rikaste tiondelen.

Om alla skulle ”klara sig själva” skulle alltså de flesta inte klara det alls.

Så ojämlika är inkomsterna i Sverige.

Till saken hör att det här inte är siffror på förmögenheter och annat ägande. Skulle vi ta med det ökar ojämlikheten ännu mer, men låt os hålla oss till drömmen om ett samhälle där skatt till stat och kommun och län och avgifter till sociala försäkringar och pension inte existerade. Ett samhälle där nästan alla vet att ”vafan får jag för pengarna” absolut inte är tillräckligt för att överleva utom för en liten del som vi kan kalla höginkomsttagare.

Om man tänker på all skattekverulans och alla försök att förtala det  moderna samhället vad gäller ”klara sig själv” kontra ”tvingas betala för andra” så är siffrorna väldigt avslöjande.

För självklart kan inte ett samhälle fungera så. Istället har vi några som kallas ”transfereringar” där vi helt enkelt omfördelar inkomster så att alla kan leva någorlunda värdigt i samhället. Propagandan mot detta är oftast att ”vi har inte tillräckligt många rika” för att det ska räcka. Borgerliga föreslår därför att fler bör bli miljardärer. Men de har fel.

När vi tittar på omfördelningen – som alltså är hela det svenska välfärdssystemet – så kan vi konstatera att de rika inte riktigt pungslås på allt de har.

Statistik över disponibel inkomst – det man har kvar i plånboken efter skatter och avgifter – visar nämligen att den rikaste tiondelen har hela 857 miljarder kvar i sina plånböcker, en inte alltför oäven summa.

Medelsvensson, alltså tiondelen hushåll i mitten av skalan, har 191 miljarder samtidigt som den allra fattigaste tiondelen hushåll har 61 miljarder att leva på per år.

Det är alltså en utjämning som gör att samhället kan fungera. Alla kan äta, de flesta har någonstans att bo och barn får råd med kläder, sjuka en viss sjukersättning. Och de rikaste kan fortsätta sitt lyxliv med dessa 857 miljarder att spendera.

Faktum är att det inte är de rika som tar den stora omfördelningsbördan. Utan vanliga löntagare. Vi kan säga att vi har ett litet skattefrälse, de allra rikaste, som aldrig är i närheten av den omfördelning som en normal inkomsttagare åstadkommer.

Det här beror ju på en politisk kamp för att omfördela mindre från de som har mest.

Hela den borgerliga politiken syftar till att minska omfördelningen, den som har mycket ska enligt dem få mer. Därför slåss Svenskt Näringsliv nu för skattesänkningar när vårbudgeten ska läggas.

Den här borgerliga politiken har varit framgångsrik för den tredjedel som har det bäst i landet. Det här är ingen tyckande eller en åsikt, det är råa fakta från SCB som visar hur de disponibla inkomsterna ändrats sedan 1991 då nyliberalismen fick full fart i Sverige.

Sedan dess har omfördelningen i samhället betytt att sju tiondelar, från de fattigaste till relativt välbetalda löntagare, har fått mindre att röra sig med. Medan den rikaste tiondelen fått 300 nya miljarder att spendera varje år!

Men den verkliga berättelsen är att samhället sedan 1991 faktiskt varit ett stödsamhälle – för den rikaste tiondelen.

Det som skett är alltså absurt nog en omfördelning som går åt fel håll. 

De rika får alltmer och de vanliga medborgarna allt mindre.

Visst ska vi reta oss på och bli förbannade över hur de absolut rikaste går ut och hycklar och klagar på skatter de måste betala. Men den verkliga berättelsen är att samhället sedan 1991 faktiskt varit ett stödsamhälle – för den rikaste tiondelen.

Politiken har uppenbarligen tyckt så synd om dem att man omfördelat minst 300 miljarder så deras vardag ska kännas lite lättare.

Så vad har de fått för pengarna?

Mera pengar!