Den här gruppen, de superrika har växt i antal med 6,4 procent och deras förmögenhet ökar med 5,4 procent vilket innebär att dessa 2 473 personer tillsammans har 65 000 miljarder kronor, en summa så obegriplig att man måste jämföra med hela nationer för att förstå. Den enda ekonomi som är större än dessa superrika är USA och Kina, alla andra länders BNP är mindre en dessa människors rikedom. Sveriges gemensamma ekonomiska kraft ett år är inte ens en tiondel av dessa rikas.

Höstens måste-läsning: Johan Ehrenberg: Falska minnen

Johan Ehrenberg skriver personligt och politiskt om ETC:s 40-åriga historia. I Falska minnen får vi veta hur och varför tidningen startade 1976 och hur den har lyckats överleva, ibland mot alla odds. Det är en berättelse om med- och motgångar, om kärlek och svek, och innehåller både tidigare opublicerade bilder, samt omskakande avslöjanden.

Beställ boken här

Nästan alla rika har blivit det genom spekulationer, ingen har jobbat sig rik via lön, allt är lyckade ”placeringar” och ärvda förmögenheter som sedan skickas ut på samma spekulationsrundor av nya generationer. Mest pengar har de superrika tjänat via banker och finansinstitut; man tjänar pengar på pengar, inte på produktion eller forskning.

Enligt rapporten är de superrika noga med att utbilda sina barn (i snitt tre stycken) till goda ansvarsfulla medborgare där sociala medier är extra viktigt att lära sig hantera så att man inte drabbas av skandaler. De superrikas största intresse är filantropi (56 procent gillar det) medan kultur bara lockar tolv procent av dem. Rapporten berättar om att gruppen i snitt ”ger bort” 110 miljoner dollar under sin livstid, vilket innebär att man betalar en frivillig förmögenhetsskatt på under en procent per år. Så det där intresset verkar inte riktigt dominera livet, utan 99 procent av pengarna behåller man själv. (Om filantropin verkligen var det viktigaste skulle ju dessutom de superrikas rikedom faktiskt minska. Nu ökar den istället.)

Flest rika finns i Europa, var tredje superrik bor här. Även Sverige får nya rika, senaste miljardären är Elisabeth Jancke Brandberg som just skiftat ut pengarna med exmaken Christer Brandberg så att hon är god för en miljard. Vad hon ska göra med pengarna vet hon inte riktigt, berättar hon för Dagens Industri: ”Kanske ge bort en del och investera i en fastighet.”

Vi får väl se.

Annars utgör kvinnor bara åtta procent av världens superrika, vilket ju är lite märkligt med tanke på att kvinnor lever längre än män och åtta av tio superrika är gifta.

De rika är rädda. Just nu ökar de rika pengarna i madrassen rejält, de vet inte vad de ska göra och investerar allt mindre. Nära en fjärdedel av dessa pengar ligger på oanvända konton, man plockar bort miljarder från företag och placeringar och gör inget alls med pengarna.

De rika vet att ekonomin är i bubbelstadiet och vill inte vara med om några ras.

Det finns olika sätt att mäta rikedom och olika sätt att försöka förklara hur sjuk världen är. Oxfam släpper varje år en rapport om ojämlikheten och i den senaste berättade man att en procent av jordens befolkning äger lika mycket som alla de andra 99 procenten.

Hur kan det här få pågå?

Det finns inget politiskt parti som har tillstymmelse på förslag för hur denna ojämlikhet ska ändras, inte ens Vänsterpartiet har ett förslag som på allvar skulle kunna hota de rikas enorma tillväxt, det är istället de rika själva som återkommande får hålla tal om att de vill betala mer och att det är absurt med förmögenhetstillväxten. Warren Buffett i USA håller sådana tal. Det gör också Bill Gates. Då och då pratar en svensk kapitalist som Robert Weil om samma sak.

Men inget händer.

I Sverige har ju dessutom Anders Borg (M) tagit bort förmögenhetsstatistiken och Magdalena Andersson (S) har inte velat återinföra den, så rikedom inte beskattas alls.

Men de rika som håller tal är faktiskt inte förbjudna att ge tillbaka sina förmögenheter till det gemensamma. Man får betala frivillig skatt.

Jag försöker förstå summorna här, men det är svårt. En människa som äger 100 miljoner och har en normal avkastning på fem procent har ju en inkomst på fem miljoner varje år. Mycket mer än man kan konsumera och göra av med i ett normalt liv. Så vad driver dem att få en nolla till när de inte vet vad de ska göra med den?

Just nu pågår förhandlingar över hela världen för att skrapa ihop några miljarder till Parisavtalets ”gröna fonder”. Skattebetalare jorden runt ska skicka in pengar för att få igång omställningen. Det går dåligt.

Vi vet ju, detta är det varmaste året i människans historia, klimathotet är inte en idé, det är en verklighet som vi inte gör något verkligt mot.

Tänk dig denna bild: De superrika sitter på en fjärdedel oanvända förmögenheter och jorden går under. Jo, de klarar sig alltid. Någonstans på jorden kommer de kunna skapa sina skyddade områden.

Självklart borde vi omgående ha arvsskatter och självklart måste de superrikas förmögenheter tvångsinvesteras i klimatomställning för allas överlevnad.

De klarar inte jobbet att hantera dessa summor, de klarar bara att föröka dem till ny meningslöshet.

I USA finns ett begrepp som kallas ”stinking rich”. Det är ett slags skryt, men ordet är bra.

För vad är det dessa människor egentligen gör med våra samhällen?

De stinkande rika.