I höstas började mina barn rida. Som före detta ryttare tyckte jag naturligtvis att det var roligt och skjutsade villigt. Sedan bröt ena sonen armen och kunde inte rida. Så jag fick ta över.

Jisses vad ont jag hade överallt efter första lektionen! Jag visste ju precis vad jag skulle göra men hade varken balans eller muskler till det – och tro mig – vissa av de där musklerna var inte använda på tjugo år. De skrek i protest i dagar efteråt och började lugna ner sig lagom tills att det var dags för nästa lektion. Samma visa en gång till. Men det går bättre numera och det är roligare nu än då! Ridlärarna är mer pedagogiska. Stämningen är en annan. Man får prata ibland, skoja lite, skratta med varandra när det blir tokigt och berömma varandra när det blir bra – till och med fast det inte blev perfekt. Men mest njuter jag av ridningen för att jag kan koppla bort allt annat under tiden. När jag rider kan jag inte tänka på jobbet. Jag kan inte planera middagen, jag kan inte oroa mig för framtiden och inte älta gamla misstag. Jag måste vara 100 procent närvarande hela tiden. Och det är så skönt! 

Men är inte ridning snobbigt? Jo, det finns otroligt snobbiga ryttare. Det finns otroligt snobbiga innebandyspelare, släktforskare, bilägare och småbarnsföräldrar också. Det handlar om personligheter och inte om vad de gör. Ridning är hårt arbete, skit under naglarna och att alltid tänka på någon annan, hästen, före sig själv. Ridning tränar ledarskap, uthållighet, behärskning, planering, fysisk styrka och mycket annat. Mycket som faktiskt ofta räknas som ”manliga” egenskaper eller som sådant som traditionellt lockar män. 

Det är märkligt hur hästsporten på bara ett par generationer kunde gå från att vara helt mansdominerad till att bli så kvinnodominerad. Hästar är ett halvt ton stort muskelpaket med utpräglad flyktinstinkt som bits och sparkas om man inte gör rätt. De kan i värsta fall vara dödliga. Samma helg som tävlingen i Lindesberg, men på en annan plats, avled mycket tragiskt en ryttare. Hon red omkull och fick hästen över sig. Olyckor är inte ovanliga även om de, gudskelov, sällan har dödlig utgång. Ändå kan man konstatera att hästsport är tuffare än många andra sporter. Hästar kräver styrka och mod och massor av egenskaper som förknippas med män – ändå är kvinnodominansen total.

Är det för at folk är lurade att tro att hästar är en ”tjejsport” av alla glittriga leksaker typ My Little Pony eller är kvinnor bättre på det och då försvinner männen? I ridning finns det ju som bekant inte herrtävlingar och damtävlingar utan alla tävlar i samma klasser och på samma villkor. Män kanske inte känner sig bekväma med det? Eller vad kan det annars vara som har ”kört bort” männen från hästarna? 

Ses vi i stallet i höst?

Jag har hört att det är inne. Jag vet att det är ett bra ställe att utveckla alla möjliga goda egenskaper på. Det är avkopplande och ger fysisk träning. Men framför allt är det vansinnigt roligt! Och det är för både män och kvinnor, tjejer och killar. För den som vill. På samma villkor.