”Till antisemiter, rasister, islamister och råbarkade nazister har jag följande frågor: Gör detta er nöjda? Gör det er stolta? Är detta det samhälle ni vill ha?”
Det är på allvar nu, säger Annie Lööf, uppmanande, stå upp mot hatarna, de ska inte tillåtas stänga våra hjärtan.
Om du läser talet i efterhand blir det ännu mer uppenbart att Centerpartiet dels har skickliga retoriker, dels företräds av en luttrad politiker – hon tog över för snart sju år sedan – som bara ställer sig på en scen om hon har ett material som korresponderar med hennes eget temperament och framför allt med hennes metod att låta passionerade värderingar skymma mer konkreta budskap, alltså vad hon faktiskt vill göra.
Hyllningarna kom från alla håll efter att hon klivit av scenen i Almedalen. Även från debattörer som befinner sig långt till vänster om Annie Lööf, som i sin tur – sett till faktisk politik – befinner sig långt till höger, även när jämförelsen görs med andra av Alliansens partier.
Det tenderar att glömmas bort.
Ytterligare en konsekvens av att nazister förgiftar Visby med sin närvaro.
Budskapet som Annie Lööf presenterar är exemplariskt för debatten som formas utifrån GAL-TAN, det vill säga att debatten utgår från andra värdegrundande motsättningar än den klassiska, mellan vänster och höger.
Hon beskriver en iskall vind som drar genom land efter land. Högerextremismen och -populismen, i sina bruna skalor. Polsk censur, ungersk avdemokratisering. Donald Trumps burar för barn. Det är en bild som sätter sig. Det är en oro vi alla känner, på djupet. Det är en oro som gör att den som delar vår upplevelse, som dessutom förmedlar den med eftertryck, slipper krävande följdfrågor.
”Vi måste vinna kampen om värderingarna”, säger Annie Lööf.
Det handlar om att välja mellan frihet och förtryck. Men titta på Frankrike. Liberala krafter kan besegra nationalismen. Alla sunda föredrar Emmanuel Macron framför Marine Le Pen. Hans värderingar framför hennes.
Ursäkta, men politiken?
Annie Lööf har ersatt Birgitta Ohlsson i rollen som borgerlighetens goda kraft. Annie Lööf positionerar sig mot rasism och nationalism, Birgitta Ohlsson tog spjärn mot det faktum att Liberalerna upphört vara liberaler, namnbytet till trots.
”Det finns ingen annan allianspolitiker som åtnjuter lika starka sympatier från andra sidan om den ideologiska mittlinjen”, skrev jag häromåret om Birgitta Ohlsson. Nu gäller det för Annie Lööf.
Jag skrev också:
”Den som drömmer om Birgitta Ohlsson – och via henne: den goda liberalismens återkomst – måste ha raderat det senaste decenniet ur sitt minne.” Ja, nu gäller även det för Annie Lööf.
I sitt tal angriper hon Stefan Löfven för att han påtalar att sänkta skatter ger sämre välfärd. Det är inte sant, säger hon. Beviset för det är att vårdköerna inte blivit kortare under senaste mandatperioden av ”kraftigt höjda skatter”.
Lämplig följdfråga här skulle, exempelvis, vara att be Annie Lööf visa dessa kraftigt höjda skatter. Nej, de finns helt enkelt inte.
Tvärtom har den rödgröna regeringen accepterat de fem jobbskatteavdrag som den borgerliga regeringen införde, något som dränerar staten – och välfärden – på mer än 100 miljarder kronor varje år.
Det vore också intressant att veta vad Annie Lööf tycker att hennes regering kunde ha gjort annorlunda under sina åtta år vad gäller köerna. Men icke, istället:
”Löfven vill ha en folkomröstning om vården. Att han bara vågar. Att han bara vågar när det finns människor som varje dag väntar på hjälp. På att cancerns framfart ska stoppas. På att hjärtat ska kunna fortsätta slå.”
Känslor har en plats i politiken. Men kan också vara bedrägliga. Om de inte prövas mot verkligheten, mot vad en politiker vill åstadkomma. Många vet nu vad Annie Lööf tycker om rasismen, om patienters utsatthet, om glastaken som håller nere kvinnor. Men inte vad hon avser göra.
”När möjligheter, vård, makt och lön är lika för kvinnor och män. Då får vi ett så mycket bättre samhälle”, säger hon.
Det är riktigt. Men lika riktigt är att Centerpartiets politik inte tar oss till ett sådant samhälle. Annie Lööf är inte nöjd med 100 miljarder kronor i sänkta skatter. Hon vill mer. Så skulle vårt gemensamma urholkas.
Gissa hur det skulle drabba kvinnor.
Självklart nämner hon klimatet. Centerpartiet har länge försökt etablera sig som det gröna partiet i Alliansen.
”Uppgiften är tydlig. Den är glasklar. Vi måste minska utsläppen.”
Säger partiledaren som vill riva upp flygskatten.
Det är bara ord.
Lysande levererade, det ska medges.
Men:
Annie Lööf är en ideologisk högerpolitiker. Ja, hon avskyr rasism och är genuint engagerad i Metoo-upproret. Men hon har samtidigt en agenda där marknaden alltid är mer kapabel än staten, där individen så sällan som möjligt ska underordnas kollektiva ansatser. En nyliberal agenda. Sänka skatter. Försvaga fackföreningar. Riva upp Las. Dumpa ingångslöner.
Det är så Annie Lööf vill samla Sverige.
Det är politiken.
Kan vara värt att minnas.
