Jag är ju inte dummare än att jag inser att de vill ha någon form av beröm. Beroende på humör och dagsform kan jag ge ifrån mig något allmänt uppmuntrande ljud eller inte, men det skiner förmodligen igenom att jag inte verkar superintresserad av deras nya gluten- eller laktosfria liv. Någon blev lite putt och frågade mig rätt ut hur jag kunde vara så ointresserad av kost och träning när jag nu är läkare. Det är en rimlig fråga.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag är inte ointresserad av hälsa. Men de individuella livsstilsval som görs av en grupp relativt resursstarka personer har väldigt lite att göra med hälsa. Den som redan äter lagom mängd blandad kost och rör på sig några gånger i veckan (cyklar till jobbet ibland, krigar mot ogräs och mördarsniglar i trädgården eller dansar på klubb halva natten) gör förmodligen ingenting alls för sin hälsa genom att börja dricka vitaminvatten, obsessa över varje gram socker eller genom att övergå från mjuk-jogging-när-det-inte-regnar till plågsam maxpulsträning som heter nåt med ”Combat” eller ”Military”.

Vitaminvatten, pseudomilitär träning och detoxer är vanligen inte direkt skadliga. Men det har så lite med hälsa att göra att du inte kan förvänta dig att jag ska visa större intresse än jag skulle visa vilket freak med specialintressen som helst (eller nu var jag artig; en person med alvöron som vet allt om Tolkien är naturligtvis tusen gången mer intressant än en person som mest intresserar sig för detaljerna i sin egen metabolism).

Den så kallade hälsotrenden leder till en hel del saker som inte alls är särskilt hälsosamma i stort, som exempelvis de energislukande öppna kylskåp fulla med vitaminvatten och antioxidantshots som finns i varenda butik. Märkligast är det stora utbudet av halvflytande proteinprodukter i små plastburkar som folk står och väljer emellan med gravallvarlig min. Man kan bara gratulera marknadsförarna till denna prestation, fullt i klass med att sälja konserverad gröt, och till mejerierna som hittat en gyllene avsättningsmarknad för överbliven vassle.

"Hälsoklyftan i vår stad

kan observeras på flera nivåer."

Hälsoklyftan i vår stad kan observeras på flera nivåer. Naturligtvis syns den statistiskt och manifesteras i den yttersta orättvisan: skillnad i levnadsår, som i Göteborg är nio år fler för män i Långedrag än för män i Bergsjön. Men den manifesteras också i att det bland resursstarka och utbildade finns en grupp människor som söker vård i syfte att optimera varje tänkbar hälsoparameter och kontrollera eventuella riskfaktorer långt innan de har utvecklats till symptom. Dessa efterfrågar provtagningar och tester som sällan är nödvändiga och ibland rentav skadliga.

Det finns en annan grupp – resurssvag och ibland med tuffa livsomständigheter – som långt efter att livshotande sjukdomar utvecklats avbokar undersökningar och misslyckas med att följa behandlingar. När samhället ger allmänheten hälsoråd (ät mer frukt och grönt, motionera, sluta röka) är det svårt att nå den grupp som verkligen behöver råden, medan hälsofreaksen tar åt sig, ängslas helt i onödan och börjar tro att kexchoklad är fullt jämförbart med heroin i farlighet.

Det som är mest anmärkningsvärt för den här formen av hälsointresse är hur stor vikt som läggs vid individuella hälsorisker, som ska optimeras ner till enskilda gram socker och protein, och hur lite vikt som läggs vid kollektiva hälsorisker. Ta exempelvis luftföroreningar, något som man garanterat får sig till livs om man tränar tuffa intervallpass i Slottskogen, några hundra meter från de stora trafiklederna där SUV:arna sniglar sig söderut till villorna. Luftföroreningar beräknas leda till fem tusen förtida dödsfall i Sverige, men är en komplett ickefråga bland de hälsomedvetna.

Professorn och överläkaren Annika Rosengren på Östra sjukhuset leder det svenska delen av arbetet med PURE-studien, en internationell studie omfattande över 150.000 deltagare i 17 olika länder avseende vår tids stora livsförkortare, den kardiovaskulära sjukligheten. Såväl låg- som mellan- och höginkomstländer deltar, och såväl storstad som landsbygd. Studien är en av de mest spännande i sitt slag, och det beror inte främst på storleken utan på metoden: utöver mängder av individdata så kartläggs varje ort som deltar i studien utifrån samhälleliga faktorer.

Forskarna besöker orten, tar flygfoton, studerar kartor och provhandlar i matbutikerna. Man intresserar sig för sådant som hur stadsbyggnaden ser ut, huruvida det finns trottoarer och därmed möjlighet att förflytta sig till fots (inte en självklarhet), hur hårt trafikerad orten är, om det finns grönska i form av träd och parker, hur lokala regler för tobaksförsäljning ser ut, hur tillgången på utbildning, vatten och elektricitet ser ut, hur matförsörjningen ser ut i praktiken. Kan man ens få tag på färska grönsaker i de lokala matbutikerna? Och vad kostar de i så fall, i jämförelse med fryspizza och varmkorv?

Stora epidemiolgiska studier av det här slaget är helt nödvändiga om vi någonsin vill försöka minska den där ohyggliga hälsoklyftan längs med 11:ans spårvagnslinje som vi så längre varit medvetna om, eller åtminstone förhindra att den vidgas. Kan PURE-studiens fynd dessutom minska moraliserande struntprat om hälsa och bromsa marknaden för antioxidantshots och kvarg är det en extra bonus.