Det är av största vikt att Landstinget Västernorrland bromsar sina, i förhållande till inkomsterna, för stora utgifter och kommer till rätta med sitt budgetunderskott. Detta av flera anledningar, inte minst vad gäller arbetsmiljö och vårdkvalitet, något som också har debatterats flitigt det senaste decenniet och väldigt intensivt det senaste halvåret.
Kloka och okloka inlägg av mer eller mindre kunniga personer i diverse sakfrågor har gjort sig hörda. Och av och till har debatten varit väldigt emotionellt styrd.
En sak är säker, budgeten måste komma i balans. Om inte det görs kommer vårt landsting att ha ett totalt underskott på ofantliga 1,8 miljarder år 2018, det står att läsa på deras hemsida.
Det första beslutet för strukturella förändringar togs för ett par veckor sedan, det gällde ortopedin om någon missat det, och 10 miljoner årligen beräknas det spara in.
Nu gäller det för politiken att fortsätta ta beslut för att nå den totala besparingen på 250 miljoner kronor som är målet.
Om någon år ut och år in spenderar mer pengar än de drar in så vet ju alla hur det slutar. Personlig konkurs, tragiskt så det förslår. Så hur kan landstingets verksamhet fortgå? Räkningarna ska ju betalas där också?
Det finns ju ingen skattkista nedgrävd på Kurrekurreduttön att hämta kappsäckar med guldpengar från. Att låna från bank för att täcka underskott är inget som övervägs, och den som tycker att det verkar bra med sådana lån, för att möjliggöra att allt ska göras överallt, kan ju påminna sig om vad som hände i Grekland nyligen för att se vilken usel idé det är.
Men någonstans ifrån har det kommit pengar, verksamheten rullar ju på, lite knaggligt kanske, men ändå.
I höstas rapporterade lokalmedia om att landstinget lånar av sina egna medel, det vill säga de pengar som är avsatta för personalens pensioner. Senast 200 miljoner kronor och det var inte första gången. Planen är att få ekonomin i balans och sedan betala tillbaka hela klabbet.
Att låna från sig själv i stället för banken, det går väl an, någon enstaka gång. Men alla som har lånat från egna sparkontot när utgifterna överstiger inkomsterna vet hur gnetigt det är att betala tillbaka.
Naturligtvis finns det all anledning att känna oro över de här egenlånen. Går det enligt den omdebatterade insatsplanen ska det lösa sig enligt beräkningar. Om inte?
Tänk ett motsatt scenario. Inget görs, pengarna åker störtlopp rätt ner för budgetbacken och det landar i en konkurs. Vad händer då med de 6 500 anställdas upplånade pensionspengar? Det blir ju rena rama Grekland det också.
