På min tid”, mässar jag för de ointresserade tonåringarna, ”då fanns det någonting som hette subkulturer. Man kunde skaffa sig en palestinasjal och vara feminist och vänster och då visade man att man var speciell.”

Tonåringarna gäspar och frågar: ”Varför då?”

Ja, varför? Att växa upp som ung tjej innebar att hantera en värld som tycktes otillgänglig. Där jag märkte att detta tjejiga varande innebar begränsningar. Lyckligtvis växte jag upp i en tid innan de sista svallvågorna från 90-talets feministiska uppsving hade försvunnit. Det var feminismen som innebar ett självklart sammanhang, förklaringar och gemenskap. Det var den kaxiga varianten, att ta plats, vara högljudd. Vi ville göra uppror mot skötsamhet, mot att sitta stilla och vara tysta. Som så många innan oss. Vi ville ta ett livsutrymme som vi visste att ingen skulle ge oss.

Vi gjorde det fula eftersträvansvärt

Jag kände mig mycket radikal när jag vid 14 års ålder kunde glida runt på stan i ett zebramönstrat linne och visa upp mina orakade armhålor till allmän beskådan. Det var möjligt för att jag hade mina förebilder och idoler. Jag ville vara Simone de Beauvoir, Jag ville vara Kathleen Hanna. Jag ville sälla mig till den långa rad av tjejer som hade gjort det fula och smutsiga till någonting eftersträvansvärt. Nog provocerade detta. Jag blev stannad av människor som fann det nödvändigt att upplysa mig om hur äcklig jag var. Min tonåriga själ blev givetvis sårad men nog var även nöjd och stolt. Jag skulle göra vad jag ville.

Att jag som tonårig betedde mig just tonårsaktigt är såhär mer än tio år senare uppenbart. Men jag kan också notera att mitt lilla uppror har blivit föremål för reklam. Jag kan notera att feminismen har blivit omstöpt i en kommersiell variant av ”starka kvinnor” och ”krossa normer”.

Samma vinstmaximerande logik

Jag ser en reklamfilm för en klädkedja, det ska hylla starka kvinnor men jag ser bara leende kvinnor som strör någon slags garnering över en sallad. En annan klädkedja vill krossa klädmaktsordningen. En tredje har modeller med lite hår under armarna och skrivet ett manifest och hävdar att de ”står upp för kvinnor”. Det verkar onekligen på modet, i dubbel bemärkelse.

Vissa kanske ser detta som någonting positivt. Det är väl jättebra att företagen lyfter fram starka kvinnor! Men en reklambild är just en reklambild. Den syftar inte till någonting annat än att sälja produkter. Det är samma iskalla vinstmaximerade logik.

När somliga företag utmålar sig för att vara ”goda” som är ”schyssta” så gör de detta för att de vill sälja mer grejer. De har gått sina kurser och vet att det bästa sättet att få ”reach” för sina kampanjer är att använda ”natives”, alltså att folk frivilligt väljer att sprida deras reklam. Detta pseudopolitiserande är således ett sätt att få folk att utsätta sina medmänniskor för reklam utan att behöva en krona i ersättning.

Bara ett tomt substitut

Allt fler företag hakar på. Det finns ingen hejd på hur mycket man vill trycka på att man i största allmänhet har bra värderingar. Feminismen tycks särskilt lätt att vattna ur, att göra till ett allmänt mys av att ”alla är lika mycket värda”. Jag skulle vilja se det företag som försöker göra gällande att konsumtionen av deras varor är ett steg mot, säg, upphävandet av kapitalism och vägen till det klasslösa samhället. (I dag verkar det inte särskilt troligt, men de är attans kreativa så det kanske tyvärr är verklighet i morgon.)

Konsumtionsmakt brukar utgå från en slags allmän moralisk princip som gör gällande att ”om alla gör det, då kommer allt bli bra”. Som om jag tar mina slantar och köper dessa varor, kommer då samhället att omdanas enligt en mer rättvis princip. Kommer vi att komma närmare jämställdhet? Nej. Det är bara ett tomt substitut, ett chimär som på ett särskilt vidrigt sätt profiterar på människors vilja att förändra ett samhälle.

Istället för organisering och gemenskap finns en vara. Istället för politisk förändring, en accessoar.

Ge tillbaka min revolution. Nej, jag har inte behållit kvittot.