Jag är på väg att skriva om ungdomars gymnasieval, men hejdar mig. Jag är inte längre så ung, och mycket har hänt de senaste tio åren sedan jag gick ut gymnasiet. Jag kommer att tänka på min bror som precis ska gå ut nian och är full av stress. Ropar in honom och ber honom skriva texten med mig i ”jag-form” och beskriva hans syn på framtiden.
Gymnasievalet. Ett ord utan någon större betydelse för de flesta men ett ord fyllt av stress, tankar och ångest för oss som tvingas att välja. Redan första månaden av årskurs nio började lärarna på skolan prata om gymnasievalet och hur vi var tvungna att bestämma oss. Var vi ska börja, vilken linje och inriktning. De påtalade att det var viktigt att vi gjorde rätt val. Vadå rätt? Hur ska vi veta vad som är rätt? Kan jag välja rätt och bli kvitt min oro och stress?
Jag minns studie- och yrkesvägledarens presentation. Efter att hon hade pratat i en timma om alla de program och skolor som fanns att välja mellan gick jag ut ur klassrummet med en klump i magen. Gymnasievalet blev en stressfaktor för oss, som ingen tycktes förstå. Det fanns inget utrymme till att diskutera eller få något stöd av de vuxna.
I stället tvingas vi som 15-åringar ta ett beslut som kommer att avgöra hela vår framtid, känns det som. Vi förväntas veta vad vi vill jobba med resten av våra liv, men förvirringen över valalternativen är total bland många av oss.
De olika gymnasieskolorna har i snart två år försökt göra allt för att få vår uppmärksamhet. Skickat hem reklam, visat upp sig på sociala medier, lockat oss med erbjudanden som bärbara datorer och gratis frukost när vi väl börjar.
Vissa elever kanske lockas av allt detta och för dem kanske valet är enkelt. För mig känns det bara oseriöst. För när jag läser om alla ungdomar som inte går ut med betyg från gymnasiet, inte har någon bostad eller om den stora arbetslösheten bland unga så är det svar och lösningar på de frågorna jag vill ha. Inte att jag ska få en gratis Spanienresa om jag börjar på en viss skola!
Vi är i den åldern då vi försöker hitta oss själva, stärka vår självkänsla och motivation i livet. Samtidigt ska vi veta vad vi vill göra i framtiden genom att tvingas in i ett minfält av oseriösa skolor vi inte vet något om. Kanske är sådana här val en del av livet, där rädsla och ångest inför ett stort beslut är normalt att känna. Men det är långt ifrån alla 15-åringar som orkar med den press som det ändå innebär, vilket visar sig när många unga hoppar av skolan.
Vi behöver ett samhälle som skapar förutsättningar för att vi som unga ska tro på oss själva och vår framtid. Där de vuxna förstår vår situation och hjälper oss att göra val som gynnar oss i längden. Att vi tidigt börjar diskutera skillnader mellan ett kunskapssamhälle och ett industrisamhälle, betydelsen av utbildning och vad för slags utbildning som kan leda till arbete. Kanske kan skolan erbjuda olika sociala program eller studiebesök till olika företag, där man får träffa yrkespersoner som kan förklara vilka val de har gjort i livet.
Jag hoppas att det till slut ändå löser sig för oss alla, men jag är tveksam till om det verkligen gör det. Just nu ser jag bara fram emot lättnaden när allt detta är överstökat och gymnasievalet äntligen är klart.
