Det är bara ett illustrativt exempel på hur uppskruvat allt är just nu. Till viss del handlar det så klart om rädsla, att det är genuint obehagligt att höra vapenskramlet från Ukrainas redan kränkta gräns, att det känns som en kall vind blåser in från en tid alla hoppats skulle vara förbi.
Men det handlar också om opportunism. Att många tar chansen när medierna – särskilt då kvällspressen – skiftar från kritisk rapportering till att låta som en beredskapskuplett.
Som detta med Nato. Nu måste vi gå med, heter det. Passa på innan Trump kommer tillbaka. ”Alla riktiga demokratier i Europa är med i Nato”, twittrar PM Nilsson. Klart vi ska vara med också! Putin är i alla fall värre än Erdogan, Orban och Polens ärkekonservativa regering.
Någonstans är Ukrainas öde liksom bortglömt, sekundärt.
Det vi drabbats av är särintressen som bara väntat på ett läge att driva på för sin egen agenda. Inget konstigt. De finns hela tiden, i nästan alla frågor. De kan dessutom hanteras om man är medveten om deras existens, om man kritiskt granskar deras utspel just som partsinlagor.
Senaste veckorna har det inte varit mycket kritiskt överhuvudtaget.
Snarare… en slags förtjusning?
Det är ju spännande!
Som ett livs levande strategispel, där det finns en miljon experter som vet precis vilka scenarier som skulle öppna upp sig om Ryssland försöker ockupera Ukraina. Det blir mobiliseringsjournalistik, inbäddad på sämsta sätt.
Kanske en produkt av att Sverige, borträknat insatser i utlandet, inte upplevt krig på drygt 200 år.
Men alldeles oavsett läser jag artiklar – och ännu mer tyckande på diverse sociala plattformar – som får de italienska futuristerna att likna plogbillar. (Sidospår: Futuristerna drömde om det stora kriget i början av 1900-talet, kallade kriget ”världens enda hygien” – sedan kom kriget och futuristerna stupade, nyktrade till eller blev fascister.)
Jag tror vi måste sansa oss. Situationen är för allvarlig för att slarvas bort på det här sättet. En början är att identifiera särintressen. Nato-fantasterna utgör ett. Men mer? Sverigedemokraterna som utnyttjar tillfället för att sprida bilden av Sverige som fjolligt och impotent. De utgör ett annat. Mer? Det finns åtminstone ett till. Som just nu dirigerar debatten, som får politiker och medier att spela just som den lilla pinnen anger.
Försvarsmakten.
Och det är inte första gången.
”Försvaret är ett särintresse”, sa dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) för snart tio år sedan. Han hade tröttnat på dåvarande överbefälhavare Sverker Göransson, som upprepade att Sverige knappt skulle kunna försvara sig i en vecka mot ett begränsat angrepp – och då absolut inte hela Sverige. Men tänk om politikerna bara kunde skjuta till lite mer pengar? Det skulle förändra allt.
Reinfeldt fick helt enkelt nog av det manipulativa tiggeriet, som skedde via medierna.
”Det finns en lång rads myndighetschefer som berättar vad just deras verksamhet kan göra. I den politiska rollen, i en regeringsmakt, handlar det om att väga av olika intressen mot varandra. Det en vill ha påverkar också någon annan. Därför måste den som säger mer försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården?” sa Reinfeldt till Dagens Nyheter.
Stefan Löfven (S) blev rosenrasande:
”Det är inte ett särintresse, det är ett nationellt intresse”, sa han till TT.
Löfven hade fel, Reinfeldt hade rätt.
Försvaret är både och.
Alltid.
Sedan dess har det hänt mycket.
Försvarsmakten vann.
Anslagen har ökat från 2015, i en pågående upprustning som ska vara klar 2030.
2022 går nästan 80 miljarder kronor till försvar och samhällets beredskap, varav 44 miljarder till förbandsverksamhet och beredskap.
2012 var det 21 miljarder till förband och beredskap.
Dubbelt upp.
Det här beror så klart på omvärlden, på hur Ryssland höjer konfliktnivån med militära operationer i grannländer och med provokationer även mot Sverige.
Men inte bara.
Det beror också på att Försvarsmakten verkligen kan lobba mot politiker i exakt rätt läge för att uppnå maximalt resultat.
Självklart förser man medierna med bilder på ryska landstigningsfartyg. Självklart arrangerar man eventliknande träffar för journalisterna på Gotland. Självklart vallfärdas det från Försvarshögskolan till tv-husen. Och ja, självklart bryts denna kommunikation om kapacitet och insatsvilja mot parallell kommunikation om förlamande underfinansiering.
”Vi har brister. Och det gäller även ammunition, kvalificerad ammunition till flygplan och fartyg, säger nuvarande ÖB, Micael Bydén, till Dagens Nyheter, närmare bestämt till försvarets favoritjournalist Mikael Holmström.
Det är så ett särintresse jobbar.
Försvarsmakten har inget behov av att säga som det är, att Ryssland är ett direkt hot mot Ukraina men att det är oerhört – oerhört – osannolikt att Ryssland skulle få för sig att besätta Gotland. Istället:
”Det kan inte uteslutas”, säger Försvarsmaktens insatschef Michael Claesson på frågan om det kan bli så att väpnat våld från Ryssland drabbar Sverige i närtid.
Vad vill Försvarsmakten?
Pengar, det handlar om pengar.
Bydén sa häromåret att han siktar på en budget ”väl över 100 miljarder”.
Och nu är det valår.
