Systemet är riggat. Du kan få budget i balans och barn i obalans eller tvärtom, men du kan aldrig få båda. Den svenska skolmodellen är världsunik på ett dåligt sätt men få försök har gjorts att faktiskt byta ut den. När skolminister Lotta Edholm (L) nyligen kallade till presskonferens tycktes en del köpa att hon till slut vaknat, full av handlingskraft. Men den aviserade helrenoveringen av skolsystemet ser snarare ut att bli ett fuskbygge.
Vinststoppet som ska utredas är nämligen ett eventuellt förbud mot vinstutdelning – eller ”annan vinstutdelningsbegränsning” – under de första åren efter en nyetablering, vid ägarbyten och vid kvalitetsbrister. Dessutom kvarstår de incitament som får friskolelärare att ge eleverna så kallade glädjebetyg: vinst betalas inte ut till en friskola som underpresterar. Betygsättningen kommer fortsatt vara under press.
Det sorgligaste i allt det här är att vi pratar över huvudet på dem vars liv berörs mest av eländet. Hur ska ungdomar rustas för framtiden om de inte kan lita på att betygen motsvarar kunskapsnivån? Hur mår en 18-åring, redan skör av det som hör tonåren till, som inför sista året på gymnasiet får veta att gymnasiet inte längre finns, för att verksamheten inte är tillräckligt lönsam?
När jag pratar med skolungdomarna i min närhet är det tydligt att marknadsföringen av skolan spelat stor roll för de val de gjort. Argumenten kretsar i princip uteslutande kring löften om dyra datorer, påkostade skolresor och moderna lokaler. Man kan förstå att stengolvet och sparkraven på de kommunala skolorna inte lockar.
Men ingen verkar ha berättat för dem om riskerna: att många lärare antagligen kommer vara outbildade, att betygen inte kommer vara rättvisa, att skolan kan bommas igen med kort varsel. Samtidigt slaktas alternativet: kommunerna sliter, på sina håll ska hundratals lärare bort. De desperata ropen från Sveriges kommuner och regioner om behovet av höjda statsbidrag har fått kalla handen av regeringen.
När fristående förskolor och skolor lägger ner uppstår förstås panik i föräldrakåren – vart ska ungarna ta vägen på måndag? Upprörda vårdnadshavare kräver att man måste lösa det här genast, annars … Ja, vem vet. Annars får aldrig bli verklighet. Det vet kommunerna, de som måste komma till undsättning när friskolorna flyr fältet, och det vet föräldrarna.
Men ofta finns ju redan en kö av barn som ska placeras på skolor och förskolor som inte finns, och utbildas av lärare som inte längre orkar. Kommunerna får stretcha den redan uttänjda kroppen lite till. Och nedskärningarna fortgår. Den påhittade valfriheten, och pengarna i plånboken, måste försvaras till varje pris. Förstår friskoleförsvararna, och de arga föräldrarna, att det här – barnen och deras framtid – är priset?
Skolan har så många problem att politiker tycks ha gett upp hoppet om den. Lite som klimatkrisen, kanske: för stor för att orka ta i. Det här får nästa regering, nästa generation, hantera. Men jag sörjer den, skolan som den borde vara: trygghet och glädje, bildning och skaparlust. En språngbräda ut i världen, och ur ett samhällsperspektiv: en plats där vi kan lita på att framtidens kompetensbehov säkras och samhällsproblem minimeras. Jag är rädd för vad dess förfall innebär för en hel generation unga.
Jag vill skrika ”VAD HÅLLER NI PÅ MED?” för det är ju inte klokt att ingenting händer förutom dumheter. Hundratals elever har fått en ofullständig utbildning hos skandalkoncernen Thorengruppen, lärare på Internationella engelska skolan pressas av ledningen att sätta glädjebetyg. Vi har en skolminister som satt i styrelsen för skolkoncernen Tellusgruppen fem minuter innan regeringen presenterades. Friskolorna fortsätter att, med hjälp av skolpengen, äta upp sina kommunala motparter. Och ägarna investerar vinsten i all möjlig skit.
Folkviljan finns: i fjolårets SOM-undersökning framkom att sex av tio vill förstatliga skolan och förbjuda vinstdrivande friskolor. Motsvarande politisk vilja finns inte. Tidöpartierna verkar hellre vilja fokusera på tuffare tag och, icke att förglömma, lärares anmälningsplikt för papperslösa elever. Utredningen om vinststopp är ett spel för galleriet, inget som faktiskt skrämmer vännerna i skolkoncernerna.
Jag vet inte, men något säger mig att det knappast är så här man gör barn till trygga vuxna – men det är säkert så man gör elever till lönsamma kunder.
