Pojken dog 350 meter från sin bostad. Dagen efter skickar skolan mass-sms till oss föräldrar om att det sprids en film på skjutningen och att vi måste prata med våra barn. Det går innanför huden. Det finns inte någon plats eller tid på dygnet som är fredad från våldet.

Så annonserar statsministern Ulf Kristersson (M) att han ska tala till nationen. Äntligen, tänker många, det behövs en samlande kraft. Vi är många som är ledsna. Men talet visar sig snabbt inte vara riktat till alla, den är riktad till Moderaternas och Sverigedemokraternas kärnväljare.

Innehållet är oanständigt. Han lägger skulden på invandrade och deras barn genom att säga att det handlar om flyktingpolitiken. Han säger att det har gått åt fel håll i tio år och att det är "ansvarslös invandringspolitik som fört oss hit”,

Uttalandet är inte ens sant. Vad har gängkriminella med flyktingar att göra? Jag är också ett resultat av flyktingpolitiken, tänker jag. 

Barnen som dör och dödar är födda här, de flesta är andra generationare och har formats av ett Sverige där vi måste backa bandet minst 20 år för att förstå. Vi måste ställa frågorna till våra politiker om vilka beslut de har fattat som lett oss hit. Vad har de gjort med skolan? Bostäderna? Vården och psykiatrin?

Ärligt talat, är det någon i det här landet som bär skulden för det som har hänt så är det väl ändå Ulf Kristersson?

Jag säger inte att politiska och sociala frågor är svaret på allt men om vi nu ska leka ”blame game” som Kristersson gör, ja då får vi ta en närmare titt på alla beslut han har varit med och fattat som ökat otryggheten.

Eftersom han menar att han har sett utvecklingen i tio år så är det intressant att backa bandet till 2013. Då var han socialförsäkringsminister i en regering som accelererade ojämlikheten. Han om någon hade med andra ord makten att göra något. Och det gjorde han – till det sämre.

Socialdemokraterna var upptagna med tredje vägens politik, en krympande stat till förmån för privata intressen. Och egentligen hade S inget riktigt alternativ till Moderaterna under de åren. Den tidigare statsministern Göran Persson (S) brukar stoltsera med att han tog Sverige ur 90-talskrisen. Problemet är bara att välfärden aldrig riktigt återhämtade sig efter det. Skolan och bostadsmarknaden förändrades radikalt i grunden i början på 90-talet. Bostaden blev en handelsvara och skolan likaså. Det var bäddat för segregation.

Allt det här påverkade en alltmer utarmad förort. När Moderaterna och Fredrik Reinfeldt (M) tog makten 2006 blev Ulf Kristersson Stockholms socialborgarråd i samma veva.

Som socialborgarråd, framtill 2010, gjorde han sig känd som en av de värsta politikerna på området.

Hans mål var att bland annat ta pengar från socialbidragstagare, genom att bort SL-kort och göra det svårare att få ersättning för akut tandvård. Upplägget skulle spara miljoner och göra det möjligt att sänka skatten för de rika.

På riksplan stramade samtidigt regeringen åt reglerna för a-kassa och sjukersättning.  

När Kristersson senare blev socialförsäkringsminister blev hans främsta merit att göra arbetslösa och sjuka utförsäkrade från trygghetssystemen. Många som var sjuka fick inte sjukförsäkring för de ansågs för friska så de hamnade mellan stolarna. Till slut hamnade de hos socialtjänsten för att ansöka om socialbidrag.

Det här larmade socialsekreterare om i flera år och sa att systemet ledde till att människor som borde fått sjukersättning istället hamnade i knät på socialkontoren. Det här gick ut över det förebyggande arbetet.

En som larmade om detta var socialchefen i Rinkeby Sakir Demirel. År 2012 skrev han en rapport till högsta cheferna i stadshuset om det akuta läget i stadsdelen.

”Vi har nått gränsen för vad vi kan godta som en rimlig nivå på biståndsinsatserna och kvaliteten i övriga sociala arbete”, skrev han i rapporten som skickades till ansvarigt socialborgarråd Anna König Jerlmyr (M).

Rapporten läckte till media och det väckte stor uppståndelse.

– Behoven för sociala åtgärder har ökat hela tiden samtidigt som budgetramarna har krympt, sa Demirel till lokaltidningen.

Socialtjänsten räknade ut att deras budget sedan 2005 minskat med 24,1 miljoner kronor. Eller med 31 procent.

Någon månad efter rapporten tvingades socialchefen att gå i förtidspension. Alla visste att det berodde på att han sa som det var och det var inte uppskattat.

Att lägga skulden på flyktingar i sig är oanständigt.

Men att lägga skulden på flyktingar samtidigt som man själv har varit med och fattat beslut som påverkat landet är inget annat än en skam.