Vi kan titta på huvudpersonen på området, utbildningsminister Mats Persson (L). Först attackerade han det han tycks se som onödigt trams: fristående kurser i humaniora. Sedan meddelade han att en del utbildningar, de som anses lära ut rätt kunskap, ska få mer pengar än övriga program. (Alla ska bli ingenjörer!)

Anslagen till studieförbunden har kapats rejält och nyligen kom chockbeskedet att Sidas avtal med 16 biståndsorganisationer inom civilsamhället sägs upp. Flera forsknings- och föreningsstöd har dragits in, ofta med kort varsel, när ansökningar redan skickats in.

I en ny studie framkommer att forskare inom utveckling och hållbarhet flyr fältet – över hälften av de tillfrågade har bytt inriktning till följd av nedskärningarna. Hållbarhetsforskning är tydligen fel kunskap.

Dessutom har mandatperioden för ledamöter i universitetsstyrelser kortats, från 36 till 17 månader. Det har mötts av skarp kritik, till exempel från Erik Renström, rektor vid Lunds universitet, som kallar det för ett hot mot den akademiska friheten.

Jag vet inte om man har ett uttalat mål att försvaga kunskapsnivån i samhället – ett klassiskt auktoritärt verktyg – men resultatet är detsamma oavsett: motståndskraften minskar.

Kunskapsarenan ska vara rik på mångfald och fri från politisk styrning. Men för Tidöpartierna är kunskap något annat: ett politiskt verktyg. Ja, det är förakt för ”fel” kunskap. Men mest av allt: strategi.