Så drog Stefan Löfven återigen upp nazistkortet mot SD. Detta skedde i riksdagens sista partiledardebatt inför sommaren, precis som vid den första partiledardebatten efter valet. Men hur rätt Löfven än har, kontrasterar ord som ”heilanden” och ”stöveltramp” starkt mot den person i kostym och slips som stod framför honom i riksdagen. Lugnt och sansat plockade Jimmie Åkesson åter hem den uppenbara poängen: Men det ser du väl att vårt parti har förändrats?
För det stämmer ju.
Varför lyfte inte Löfven istället Björn Söders färska uttalanden om judar som icke-svenskar? Eller striderna mellan SD och ungdomsförbundet SDU där anklagelser om neofascism kastats kors och tvärs mot samma meningsmotståndare i partiet som gör allt för att inte sammankopplas med just fascismen?
Dödsstraff, abortmotstånd, rasism från nämndemän, riksdagsledamoten Pavel Gamovs önskan om enpartistat. Vi snackar om ett parti som vill minska invandringen med 90 procent. SD i riksdagen med 13 procent är väl långt mer skrämmande än ett heilande SD med någon promilles stöd.
Regeringens antirasism tycks generellt gå baklänges. Nyligen blev det klart att Löfvens hett eftertraktade pengar till antirasistisk forskning ska gå till ett gäng forskare som är typ okända inom antirasistisk forskning. Ingen tycks ha icke-vit bakgrund. Forskningsprojektet, som ska hålla till vid Göteborgs universitet, har ”tolerans” som ledord och fokuserar på rasism och den nya trendtermen ”våldsbejakande extremism”.
Antirasistiska akademin, som samlar forskare som faktiskt forskar på antirasism och som gjort så i åratal, rasar med rätta mot denna satsning. Allt arbete med att flytta fokus från tolerans och kunskapsluckor till diskriminering och makt är förstört. Antirasismen har förflyttat sig åt det liberala hållet och handlar åter om okunskap hos individer som hamnat lite snett och inte om att bekämpa en ideologi vars tragiska samhällskonsekvenser vi alla är väl medvetna om.
Den av Mona Sahlin tillsatta integrationspolitiska maktutredningen från början av 2000-talet, som många av Antirasistiska akademins forskare var del av, förespråkade fokus på antidiskriminering istället för det luddiga ordet integration. Cirka 100 forskare var involverade. De visade att och hur rasistiska strukturer genomsyrar samhället och kom med förslag på förändringar. Men den kunskapen har nu hamnat i papperskorgen. Och Mona Sahlin är nu nationell samordnare mot våldsbejakande extremism där hon i princip jämställt Allt åt alla med Svenska motståndsrörelsen och IS. Regeringen visar oroväckande tecken på att sammanblanda antifascism med fascism.
Den bästa boten mot rasism är bildning, säger nu demokratiminsitern Alice Bah Kuhnke. Verkligen? Saknar vi kunskap i vårt högutbildade informationssamhälle? Det finns reella problem som gör att SD växer sig starka och som regeringen blundar för. Invandrade själva är de första att skriva under på att invandringspolitiken är dålig. Folk drunknar i Medelhavet. Folk med invandrarbakgrund och andra som inte är vita diskrimineras på såväl arbets- som bostadsmarknad enligt mångårig forskning. I vissa områden är brottsligheten så hög att ungarna känner sig osäkra i skolan, medan vita rika områden har det lugnt bland villorna. Om detta inte är problem så vet jag inte vad som är det.
Men problemet heter inte invandring, som SD påstår, utan klassamhälle och diskriminering. Högern dränerade välfärden på 140 miljarder kronor i skattesänkningar, sänkningar som den nya regeringen behåller. Skatteflykten i Europa kostar cirka 9 000 miljarder kronor per år! Det är förstås inte den papperslösa som tjänar 17 spänn i timmen eller den asylsökande som får 24 kronor per dag som tar pengar från pensionärerna. Det borde inte vara svårt att övertyga väljare om det. Men runt om i Europa väljer socialdemokratiska partier mellan två dåliga strategier. Antingen ignorerar de problemen och talar enbart om värdegrund, eller så erkänner de problemen men sväljer rasistiska förklaringar och hetsar mot flyktingar istället för klassamhället.
Bildning, tolerans och påminnelser om SD:s historia kommer vi inte långt med. För alla ser att välfärden krackelerar, att mormor ligger kvar i sin egen avföring, att köerna till akuten ökar, att vissa områden är helvita medan andra enbart har invandrad befolkning. Men så länge regeringen låtsas som om välfärden kan överleva utan några nya resurser, utan stopp på vinster i välfärden, utan fler anställda i offentlig sektor, kommer SD:s förslag på invandringsstopp att framstå som den mer realistiska lösningen.
