Men orden är migrationsminister Maria Malmer Stenergards (M) och EU-minister Jessika Roswalls (M), från en DN Debatt i veckan där de beskriver hur de vill använda det svenska ordförandeskapet i EU.

Sverige har alltså en av EU:s hårdaste asyllagstiftning. Efter novemberbeslutet 2015 drogs tumskruvarna åt ytterligare. Den tillfälliga lagen permanentades och valrörelsen blev en tävling i vem som kan vara tuffast mot migranter. Och mot kriminalitet. Vilket flera partier skamlöst nyttjade på ett sätt så att det såg ut som likhetstecken där emellan.

Försämringarna beskrivs som nödvändiga. Hela debattens förförståelse är att vi inte kan ha det som vi hade innan. Låt mig, innan jag går in på regeringens förslag, bara lägga två fakta tillrätta.

För det förta var lagen innan 2015 restriktiv. Det krävdes, naturligtvis, både skäl och bevis för uppehållstillstånd. Minns alla de vittnesmål från exempelvis statslösa som inte kunde bevisa varifrån de flytt eller hbtq-personer som inte blev trodda. Under hela 2000-talet var det i runda slängar bara var femte asylsökande som klarade migrationsverkets prövning.

För det andra går kriget i Syrien in på sitt tolfte år, talibanerna har återtagit makten i Afghanistan och kriget i Ukraina tvingar människor också i vårt närområde på flykt. Antalet flyktingar i världen fortsätter öka och nu är svindlande 90 miljoner människor på flykt.

Tillbaka till regeringen, eller till de partier som formar regeringen. Där Sverigedemokraterna är det tveklöst mest tongivande. Inte minst i frågan om invandringspolitiken. Hela debattartikelns text luktar nationalism – att vissa människor inte passar in i vår nation. De använder avhumaniserande ord som ”flöden” om människor som tvingas fly. Flera gånger förekommer ordet ”migrationstryck”, som ger sken av att det står migranter vid ett kravallstaket och trycker för att när som helst välta det.

Vid upprepade tillfällen återkommer ”paradigmskifte”, alltså en omvälvande förändring. Med tanke på hur snäv lagstiftningen idag är så undrar man ju hur de ska kunna göra den omvälvande sämre. 

Svaret kommer i själva idén med deras utspel om att ”EU-rätten får inte bli ett hinder för svensk migrationspolitik”. Regeringen vill alltså använda tiden då Sverige är ordförande i EU till att sänka den gemensamma nivån, så att Sverige kan vara ännu sämre än sämst i EU.

Regeringen kräver att EU ska ha fokus på återvandring, med slängiga beskrivningar av att de som fått avslag inte lämnar landet. Detta trots att det till stor del beror på den rigida lagstiftningen. Många som fått avslag kan helt enkelt inte sändas tillbaka, då det skulle strida mot internationell rätt. 

Vän av ordning tycker att man då kan ge uppehållstillstånd. Det kommer dröja innan det är säkert att skicka människor till Syrien, Afghanistan, Irak och andra långvariga oroshärdar.

Regeringen kräver också stärkt yttre gräns och gränskontroller. Detta trots att ett av de stora problemen idag är att det saknas lagliga vägar att ta sig in i Europa för att nyttja den mänskliga rätten att söka asyl. Fortfarande dör desperata människor på Medelhavet, även om tidningsrubrikerna om det är allt färre.

Sammantaget vill regeringen ytterligare begränsa människors rätt att få skydd undan krig och förföljelse. Inte bara i vårt land, utan också i hela EU. Samtidigt som det aldrig tidigare funnits så många människor i behov av skydd. En komplett upp- och nervänd logik. En politik som utgår från allt annat än verkligheten och de problem som behöver hanteras.

Det är en dålig politik, men mest av allt är det en skam. Att ett av världens rikaste länder, på världens rikaste kontinent, bygger än högre murar är skamligt. Just så, skamligt.