Ett känt exempel är att regeringen nu satsar på både ny flygplats och ny flygskatt samtidigt. Enligt näringsminister Mikael Damberg finns det inte någon klimatmotsättning i det. “Man måste kunna tugga tuggummi och gå på samma gång”, säger han. Det är ett otroligt blint påstående. I det här fallet vore en bättre liknelse att röka cigg och springa maraton samtidigt. Det är inte multitasking, det är att ignorera krokbenen man lägger för sig själv. Ingen borde vara förvånad att vi nu inte verkar nå fram till mållinjen.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I veckan kom en rapport från Naturvårdsverket som visade att vi håller på att missa målen som sju av de åtta riksdagspartierna har kommit överens om till 2030. De kommer varken nås med vår nuvarande takt eller beslutade styrmedel. Det jobbigaste med det här är att det nu borde vara lättare än någonsin att minska utsläppen. Nu finns i princip alla hängande frukter kvar, lättplockade.

Och vi har enormt bra förutsättningar. Ekonomin går som tåget vilket gör att vi borde ha massor av pengar att satsa på omställningen för att trygga framtiden. Det är nu vi verkligen kan göra en trygg övergång till en fossilfritt samhälle, med säkerhetskuddar för det negativa en omställning innebär, som förlorade jobb inom de ohållbara industrierna.

Dessutom har vi en regering där ett av partierna har miljö i namnet. Det enda som man kan förstå krånglar till saken är det parlamentariska läget och bristen på majoritet för båda block, men det borde inte heller innebära missade mål, då vi har en riksdag som säger sig förstå frågan och då utsläppsmålen är satta av en klar riksdagsmajoritet.

Men vi verkar istället vara bäst på att minska utsläppen när det går sämst i ekonomin, och när minskningarna beror på annat än just klimatet. Som vänsterpartiets Jens Holm lyfte i en debattartikel på Supermiljöbloggen har vi lyckats göra stora omställningar förut. I början av 70-talet var 75 procent av Sveriges energiförbrukning försörjt av fossiler, men en oljekris 1973 gjorde att politikerna ställde om elsystemet till kärnkraft och vattenkraft. Det lade grunden för vår fossilsnåla el som i många avseenden gjort oss världsledande inom miljö. Enorma satsningar som är det största vi gjort för klimatet i Sverige – trots stagnerad ekonomi och trots att klimatet inte hade med beslutet att göra. I mer modern tid har vi sett de mest kraftfulla utsläppsminskningarna under den senaste finanskrisen.

Alla, inte minst politikerna, företagen och väljarna, vill att vi ska kunna lösa klimatfrågan utan att förändra vårt nuvarande ekonomiska system. Självklart vill ingen ha de negativa effekterna av en ekonomisk kris. Men det är underligt att våra största utsläppsminskningar kommer när vi borde ha minst möjlighet att påverka dem, och det är ett bottenbetyg för hur vi spenderar pengar när det går bra.

Allianspartierna, som alla vill dra ner på miljöbudgeten rejält, vill ofta hävda att just satsningar i budgeten inte behöver spela roll för förbättrad miljö eller minskade utsläpp. De har en poäng. Självklart behövs större satsningar, men kanske är det inte satsningarna för miljön som är viktigast att fokusera på, utan de som för oss åt fel håll. För satsningarna som bidrar till ökade utsläpp är ännu viktigare – och större.

Vi fortsätter miljardsubventionera fossiler på bekostnad av det bra, och satsar stort på nya flygplatser och stora motorvägar. I jämförelse bleknar satsningarna på miljö och klimat. Pengarna är inte problemet. Prioriteringarna är problemet. Och det är dem vi måste fokusera på. Det är dags att släppa ciggen, vi kan inte låta oss tappa andan redan de första metrarna på loppet.