September – oktober är utan tvekan den mest spännande perioden i svensk politik. Det är i september som de allmänna valen sker. Och det är i september som regeringen lägger sin budgetproposition och finansministern traditionellt vandrar med en papperskopia från finansdepartementet till riksdagen via Drottninggatan i Stockholm. Därefter följer kommunernas budget ofta i oktober när det står klart vilka medel de tilldelas av staten.
Det betyder att det är vid höstens början som riktningen för politiken resten av året blir tydlig – när det är valår som nästa år betyder det också att riktningen för valrörelsen tillkännages. Det brukar sparas en del på krutet till valfläsket de sista månaderna, men förutsättningarna för fläsket blir ändå blottlagda. Om man gräver en smula i budgetmotionerna och propositionen går det att hitta en hel del av vad man senare kan förvänta sig.
Det är tuffa tider för Alliansen. Svikande opinionssiffror i så gott som samtliga undersökningar det senaste året pekar mot ett allt mer säkerställt faktum – folk är trötta på vad de har att erbjuda. De flesta väljarundersökningar som har gjorts det senaste året visar att det är allt färre som är intresserade av skattesänkningar. Det spelar inte så stor roll om man har mer pengar i plånboken i början på månaden om man har mindre kvar i slutet än man hade tidigare. Många platta avgifter, som a-kassan till exempel, har ju höjts under tiden. Det är bara de med allra högst löner som har fått mer kvar i plånboken till slutet av månaden.
Även Allianspartiernas egna väljare oroas enligt undersökningarna över sviktande välfärd till följd av oövervägda privatiseringar, allt tuffare krav på dem som har det svårast att få ihop ekonomin, misstänkliggörande av arbetslösa, fortsatt hög arbetslöshet, omänsklig äldreomsorg och dåliga skolresultat. Trots det är Alliansens enda medicin att sänka inkomstskatten igen – en femte gång. Det är kanske inte så förvånande eftersom alla regeringens satsningar under de sju år som har gått är just olika sorters skattesänkningar, de har bara getts andra namn.
Det som är lite farligare den här gången är dock att skattesänkningarna finansieras med lån. Ja lån. Det låter lite upplagt för ett specialavsnitt av tv-programmet Lyxfällan. Det ska sägas att det inte är så kontroversiellt för en stat, ett landsting eller en kommun att spendera över sina inkomster. Eftersom det är skattefinansierad verksamhet kan riktade satsningar exempelvis bidra till ökad sysselsättning och därmed mer skatteinkomster samt mindre antal bidragsutbetalningar. Det är dock något helt annat att investera än att låna för att sänka skatten med – förhoppningen om – att det ska leda till att andra investerar. Hittills kan de flesta nog hålla med om att det har gått sådär med den saken.
Samtidigt som klyftorna stadigt ökar möblerar Alliansen i riksdagen om bland sina ministrar men fortsätter med plattitydpolitiken (vem tycker inte att det ska löna sig att jobba?).
Här hemma i Örebro är det ännu oklart vad den S-ledda oheliga alliansen med KD och C i Örebro kommun har för planer till den lokala budgeten. Om de lägger ytterligare en gemensam budget för valåret kan vi räkna med att det påverkar valrörelsen och gynnar utgångsläget för oppositionen. Samtidigt kan majoriteten behöva en enighet för att inte falla på mållinjen genom att inte kunna agera fram till och med valet.
Troligen blir slutspurten mot september 2014 ovanligt intressant lokalt om de tre samarbetspartierna då bryter isär den gemensamma front som de har hållit sedan omvalet och börjar göra separata kampanjer. Socialdemokraterna skulle troligtvis tjäna på det i det långa loppet då många av deras väljare uttrycker en besvikelse på de mycket omfattande kompromisser som de har gjort med privatiseringar av välfärden. När kommunbudgeten läggs om en månad får vi se om det fortsatt lutar mer åt blått eller tillbaka mot rött för S när valåret drar igång.
Martin Tverling