Nu får Sverige en rödgrön regering. Förutsatt att budgeten går igenom tack vare att att den får flest röster av alternativen, kan regeringen börja arbeta. Stefan Löfven kan regera eftersom Moderaternas kris och nederlag gör att man inte vågar fortsätta som minoritetsregering med samma sverigedemokratiska stöd som man haft hittills. Så länge M vägrar göra upp med SD om budgeten så kommer koalitionsregeringen S och MP kunna fortsätta regera.

Det här retar gammelmoderaterna som in i det sista velat fortsätta. Men partiets ledning, det vill säga Reinfeldt och Borg, tror mer på att fyra års svag S-ledd regering kommer öppna möjligheterna för en ny borgerlig offensiv i Sverige. Att de avgår är beviset på att projektet ”nya Moderaterna” nått vägs ände.

Det betyder att vi får stopp på skattesänkarlinjen och kanske även stopp på privatiseringsvågen. Det betyder att man förhoppningsvis slipper skämmas över att Sveriges utrikesminister agerar som Nato-propagandist i alla frågor. Carl Bildt är borta.

Men det betyder också att förändring vad gäller politikens inriktning är bromsad. Föreslår S och MP något nytt kan riskdagens rösta ner det.

Men en regering fattar hundratals beslut varje dag utan att fråga riksdagen.

Den exekutiva makten är viktig, kanske framför allt för att skydda människor så att regler, bidrag och rättigheter tillämpas så att de ger stöd till behövande, och inte blir myndighetsjakt på de som har det svårt. Hur sjukförsäkringsreglerna ska tillämpas är en sådan sak. Eller hur arbetsförmedlingen ska jobba.

Men regeringen styr också de stora bolagen vi äger gemensamt. Och ägarmakt är total makt. Om man vill. Eller också är ägandet passivt, man hänvisar till att bolaget ska skötas som ett vanligt bolag på marknaden och då skriver man ett styrdokument och låter bolagen agera som om de var ägda av börsen eller privata ägare. Medborgarna ser ingen skillnad på ett sådant kommunalt bostadsbolag och ett privat.

Ett gemensamt ägt sjukhus kan styras av samma byråkrati som ett privat. Ett vårdhem misskötas lika brutalt som ett privat. Det passiva ägandet betyder att företagen sköts enligt samma regler om kortsiktig vinst och egenintresse som de privata.

Det är det här som gör att det kan vara sådan skillnad på kommuners bostadsbolag runt Sverige. Eller energibolag. Där de styrs av politiker och ledning med tankar om att företagen ska göra nytta för alla, inte bara generera vinst, då kan de bli positiva krafter.

Precis på samma sätt är det med de statliga bolagen.

Om man vill.

Ett kommunalt bolag kan införa sex timmars arbetsdag om man räknar på det utifrån kommunens hela ekonomi. Dels minskar kommunens sjuktal och utslitning (vilket kostar), dels kan människor som idag är arbetslösa och har försörjningsstöd få möjlighet att jobba istället. Om man bara räknar på bolaget utifrån vinst är den förändringen svår. Om man räknar på kommunens kostnader och uppgifter är ekvationen enklare.

Makten i de offentliga företagen är enorm om de ses som del i ett projekt att förändra samhället. Deras makt är liten om de bara ses som vanliga marknadsaktörer.

Det är därför borgerligheten och tidigare S-regeringar så envist hävdat att offentliga företag ska styras som alla privata bolag. Annars ”snedvrider de konkurrensen”. Det kanske bästa exemplet på hur man inte ska göra är alliansens styrning av vårt största gemensamma bolag: Vattenfall.

Maud Olofsson lät bolaget köra över departementets sakkunniga när det gäller Nuon. Peter Norman har sedan försökt styra bolaget genom att tvinga fram hållbarhetsdokument, koldioxidmål, och byta några i ledningen. Det har misslyckats. Beviset är att bolaget samtidigt investerat i motsatt riktning. Sveriges största industriinvesteringar är fortfarande ny kolkraft i Tyskland och bolagets andra mål är ny kärnkraft i Sverige.

För att klara det senare lobbar man för en energiöverenskommelse där staten får bli garant för ”långsiktighet”, det vill säga ett elpris som kan motivera dessa investeringar. Stefan Löfven är kärnkraftsvän, liksom LO-ledningen och framför allt IF Metall. Om en S+MP-regering hanterar Vattenfall som alliansen gjort så kommer ingen omställning att ske. Kolet kommer växa som Sveriges stora klimatskuld och kärnkraften vara bromsen för omställning i Sverige.

Det duger inte med fina gröna hållbarhetsdokument och nya fina reklamkampanjer för ”ren vattenkraft”.

Men tänk tvärtom.

Regeringen behöver egentligen bara hänvisa till alliansens beslut om att kärnkraft ska byggas på marknadens villkor. Ingen kommer då bygga den (såvida man inte släpper in rysk eller kinesisk kärnkraftsindustri).

Samtidigt kan man ge Vattenfall inriktningen att bli 100 procent förnybart, stoppa ny kolbrytning, erbjuda solcellsproducerande kunder kvittning och avsluta kärnkrafts-äventyret. Man måste självklart slänga ut den nuvarande ledningen för bolaget eftersom de kommer motarbeta all förändring. Vattenfalls förstörelse är beslutad inne i bolagets hundratals chefsrum, inte i öppen diskussion.

Vattenfall, Sveriges viktigaste bolag i klimatpolitiken, visar vilken makt en regering har – trots riksdagen.

Det behövs inga riksdagsbeslut för att styra bolagen.

Men det behövs en regering som vill.