Lustgas är lätt att få tag på och helt lagligt. De senaste åren har de stora tuberna, på ett eller två kilo, också blivit ett allt vanligare inslag i stadsbilden. I trapphus och garage, på skolgårdar och i hissar hittar lokalvårdare och miljövärdar ständigt tomma behållare. SVT Nyheter rapporterade nyligen om en vaktmästare i Nyköping som samlat in flera hundra tomma behållare på bara några veckor.

Problemet är inte bara nedskräpning, utan ansvarsfrågan. Det är nämligen kommunerna som får stå för notan för att hantera de tomma lustgastuberna, eftersom de klassas som farligt avfall.

Det finns flera klimatfaktorer att ha i åtanke när det kommer till lustgas. I samband med Dagens ETC:s granskning gjordes den viktiga poängen lustgas inte bara är en hälsofara, utan att det också rör sig om stora utsläpp av växthusgaser.

När den söta gasen säljs på krogar görs det i regel i ballonger. Dessa innehåller runt 7 gram lustgas, vilket motsvarar koldioxidutsläpp för tio kilometers bilkörning med en stadsjeep.

Ta då också med i beräkningen att de små patronerna, av den modell som används i en gräddsifon när du ska baka en flashig tårta eller göra en smarrig hot shot, blir allt ovanligare. I stället har tvåkilostuberna gjort entré på marknaden. Då snackar vi plötsligt utsläpp som motsvarar 260 mil med bil – alltså motsvarande en körning längre än den nätta sträckan Boden – Bryssel. Det är alltså dessa tuber som vaktmästaren i Nyköping hittar hundratals av.

Hälsofarorna, kopplingar till gängkriminalitet och koldioxidutsläppen från själva gasen räcker dock inte om vi ska se till lustgasens negativa effekter. I och med att förpackningen klassas som farligt avfall, är själva behållaren som gasen levereras i också ett problem.

I somras rapporterade TV4 Nyheterna om situationen i Göteborg där kostnaden för att ta hand om lustgasavfallet upptar hela 60 procent av budgeten för farligt avfall, och hanteringen beräknas landa på fem miljoner för 2024. När Dagens ETC granskar en kiosk i norra Stockholm framgår det att Sundbyberg kommun förra året la 278 355 kronor på avfallet.

Om behållarna inte sorteras riskerar de i stället att explodera, antingen i sopbil eller i samband med förbränningen – vilket sinkar verksamheten och kan innebära fara för de som arbetar där.

I Dagens ETC:s granskningar får läsaren stifta bekantskap med Niklas ”Gaskungen” Psarros, vars bolag Stage One Management AB säljer ett ton gas på några timmar, vilket gjort ägaren till miljonär. Men också Sumpans godis som förra året gjorde en vinst på 14 miljoner.

När det kommer till andra förpackningar omfattas dessa av det som kallas producentansvar, som bygger på tanken om att den producent som bidrar till problemet också ska vara med och bidra till lösningarna.

Detta gäller dock inte lustgaspatronerna. Eftersom förpackningen räknas som farligt avfall finns helt enkelt inte möjlighet att ställa Niklas Psarros eller kiosken i Sundbyberg till svars. I stället landar notan på kommuner runt om i landet – medan Stage One Management AB och Sumpans godis plockar ut miljonvinster.

Tidigare i år presenterades en statlig utredning, där ambitionen är att komma åt det växande problemet med användning av lustgas som berusningsmedel. I utredningen återfinns bland annat förslag om att förbjuda försäljning till minderåriga, begränsa mängden som får säljas till privatpersoner och förbud mot försäljning i berusningssyfte.

Förslagen kan på sikt kanske minska missbruket, men avfallsfrågan berörs inte alls.

Det är hög tid att regeringen agerar. Inte bara för folkhälsans skull, utan för klimatets – både när det kommer till hanteringen av avfallet och den koldioxid som släpps ut när kicksökande festare under några sekunder vill känna att de lever.