Jag kan ibland förakta den törsten vi bär på idag. Det absoluta suktandet efter rättvisa och jämlikhet, att vi nöjer oss med enbart diskussionen om den. Den tillfredsställelsen vi får när vi ser en bild av en oas samtidigt som vi verkar vandra runt i ett politiskt Sahara.

Jag var på mitt livs första föräldramöte i förra veckan. Förskollärarna visade bilder på våra barn och drog praktisk information om öppettider och märkning av kläder. En förälder ställde en fråga över hur stor barngruppen var nu och förskoleläraren svarade 15 barn på vår avdelning.

”Egentligen ska det vara färre men nu blev det så. Och nu när Socialdemokraterna styr har man lovat mindre barngrupper, framför allt för de allra minsta barnen, och det är ju bra. Men jag har jobbat i över 20 år och alla har lovat oss mindre barngrupper före valen. Och efter valen går man tillbaka till sitt och glömmer bort sina löften. Jag börjar tänka att man kanske nog inte ska hurra för mycket över löften och bara vänta tills det blir någon förändring istället.”

”Det gör du nog rätt i”, svarar jag henne.

Sedan gick vi över till vidare till fler bilder med lekande barn.

Och nu efter valet presenterade Stefan Löfven sina ministrar och regeringsförklaringen. Och vi är så jävla nöjda med orden att vi inte ens verkar bry oss om innehållet.

Sverige ska erkänna Palestina som stat. I vårt gemensamma superhurrande glömmer vi alla bort Löfvens uttalande om att Israel har ”självfallet rätt att försvara sig” samtidigt som människor bombades till smulor på Gazas gator bara för några månader sedan. Och vi glömmer även bort att fråga vad det innebär rent konkret. Är det ett spel för galleriet? Ett försök till att hamna på god fot med de som kritiserade Socialdemokraterna efter uttalandet? Eller innebär det konkreta åtgärder för att se till att palestinierna får större möjligheter till rättvisa?

Det vet vi inte. Men vi är så nöjda med endast erkännandet att vi kanske inte bryr oss egentligen.

Vi hurrar också över det faktum att fyra av de nya 24 ministrarna är utlandsfödda. Att Sverige aldrig haft så mycket mångfald i en regering förut. Och jag som själv förespråkar representation och mångfald känner även här att jag inte riktigt är nöjd. Jag menar, visst tycker jag att det är bra att icke-vita människor med andra erfarenheter får inta höga positioner i Sverige. Jag är dock inte nöjd med att det inte ses som en självklarhet med tanke på hur nästan alla fyra ministrar i media har utmålats som inkompetenta på grund av sin bakgrund. Skulle verkligen en gömd flykting kunna göra ett bra jobb som minister? Eller en programledare för Disneyklubben? Inte heller är jag nöjd med att man förväntar sig att man ska föra en annan politik baserat endast på deras utseende.

I USA trodde man detsamma om Barack Obama. Eftersom han är svart trodde man att han skulle föra en politik som gynnar minoriteter i landet. Även jag trodde det. Snarare blev det ju så att han för en politik i samma linje som hans parti. Precis det som politiker gör och är betalda för att göra.

Detta betyder dock inte att jag är emot representation. Det betyder bara att jag tycker man bör vara medveten om att ibland är strukturen starkare än representationen och att i en regering är pigment mycket men politiken är mer. Vi behöver inte alibin. Vi behöver människor som förvaltar sin bakgrund och gör något konkret av det. Som inser att så som politiken är utformad är den inte tillräcklig och att använda sig av sina erfarenheter för att den ska gynna så många som möjligt.

Sedan kan vi hurra. För så som det ser ut idag är Rut, även känt som ”invandrarkvinnors största feministiska åtgärd fast ändå inte riktigt” kvar. Vad hjälper då representationen ifall man fortfarande jobbar för att ha kvar synen på invandrarkvinnor som pigor åt rika hushåll?

Ja, fast vad vet jag? Jag har ingen spåkula hemma som jag tar fram vart fjärde år och ser vilka politiska förändringar som sker. Och jag hatar att jag inte kan vara nöjd med det lilla. Att jag inte kan ha lite mer framtidshopp och lita på denna regering som ska styra landet och som på papper ser ut att vara den bästa genom tiderna. Men jag väntar tills vardagen kommer. Och ser vad som händer då. Men det känns lite som att det är jag och mina barns förskollärare som fortfarande går runt och är oimponerade och bittra. Men den som lever får se.