På senhösten 2013 mötte jag för första gången på allvar många av de aktivister som kämpar för att bevara Ojnareskogen på norra Gotland. Det var på Södra Latin i Stockholm, där en manifestation och en rad seminarier hölls som lyfte fram all kritik som finns mot det finskägda storföretaget Nordkalks planer på kalkbrytning. Redan sommaren 2012 ljöd namnet Ojnareskogen genom de svenska medierna. Jag passerade själv den sommaren förbi demonstranterna på Gotland där de stod med sina banderoller i skogsbrynet men hade då ännu inte förstått vidden av det hela. Men senare den sommaren skrev jag, när jag satt mig in i saken, flera artiklar om det.
Det som var så inspirerande med evenemanget på Södra Latin var att där drog så många olika slags människor in i synfältet: Ilskna fårfarmare och skogsägare på Gotland, fältbiologer, kulturtanter, ABF-farbröder, akademiska forskare från olika fält, musiker och sångare och samiska aktivister från Norrbotten som kämpar mot ödeläggande gruvdrift. Jag var konferencier på kvällen och höll ett inledande litet tal där jag drog fram den gamla miljökämpen Elin Wägners bok Väckarklocka. Jag sa så här:
”Vänner! Väckarklockor! Aktiva kämpar för den biologiska mångfalden, för de långsiktiga perspektiven och för ett värdigt liv. För det är vad det här handlar om. Välkomna hit. Väckarklockor finns för att folk ska vakna. I svensk miljöpolitisk historia har Väckarklockan dessutom en alldeles särskild innebörd – det var namnet på miljökämpen Elin Wägners bok från fyrtiotalet. Jag nämner det för att Sverige och världen behöver sina miljöhjältar och hjältinnor mer än någonsin. Men nu är det ju så att väckarklockor ska man ställa en bit bort från platsen där man sover – annars är risken stor att man stänger av den ringande klockan i sömnen. Och jag säger så här – de miljöpolitiska väckarklockorna måste idag placeras en bra bit bort från det sovande politiska etablissemanget – så att det politiska etablissemanget inte ska kunna stänga av dem! Och det är inte bara en tom liknelse när jag säger det.
Jag menar att den som idag vill tänka klart kring planetens eller den lokala miljöns framtid måste helt enkelt ta ett steg åt sidan för att stå fri. För att tänka klart måste vi våga ta ett kritiskt steg ut ur en civilisation som idag är helt inriktad på konsumism och tillväxt.
Ojnareskogen var 2012 och 2013 på väg att bli en vattendelare i svensk miljöhistoria. Det mediala intresset var stort för vad som skedde på denna underbara ö, där ett kalkbrott skulle öppnas i ett område som är ovanligt rikt på biologisk mångfald. En kalktäkt kan hota en näraliggande sjö och grundvatten och många unika arter riskerar att försvinna. Kortsiktig tillväxt och miljövärden ställdes i blixtbelysning mot varandra. Miljöpartiet och Vänsterpartiet var ute och ställde krav på den dåvarande miljöministern Lena Ek att området skulle utnämnas till ett så kallad Natura 2000-område och därmed fredas från exploatering och ingrepp. Det såg hoppfullt ut. Frågan lyfte också till en symbolisk nivå.
Argumenten mot kalkbrytningen är både ekologiska och ekonomiska. På lång sikt har denna ö långt mer att vinna även ekonomiskt på att värna de ekologiska värdena i en unik natur, än på ett kalkbrott som ger jobb och vinster under relativt kort tid.
Sedan slocknade intresset för Ojnareskogen och i takt med att miljö- och klimatfrågorna nästan helt försvunnit ut från den politiska agendan har intresset närmat sig noll. Ändå är det precis nu som frågan om Ojnareskogen kan ställas på sin spets. Nyligen beslöt den så kallade Mark- och miljööverdomstolen att låta målet vila. Det är ett avgörande beslut. Nu har nämligen den rödgröna regeringen, med Åsa Romson som miljöminister, verkligen chansen att rädda hela detta område för exploatering. Länsstyrelsen på Gotland liksom Naturvårdsverket har föreslagit och pekat ut ett nytt, stort och sammanhängande Natura 2000-område och det är egentligen bara för regeringen att ge klartecken. Men det verkar som om den tvekar och kanske till slut inte gör det.
Varför? De jobb som kan skapas genom ett kalkbrott uppgår till kanske ett sextiotal och de kommer att finnas där i ett par årtionden. Problemet är att när brytningen är över – på ett område som omfattar Visbys dubbla yta innanför ringmurarna – kommer ett ödelagt landskap att finnas där på norra Gotland. Socialdemokrater och fackföreningar tar ställning för kalkbrytningen, sida vid sida med borgerliga partier. Men motståndet bryter till stor del sönder höger-vänsterdimensionen; fårfarmare och skogsägare har säkerligen oftast röstat borgerligt.
Mark- och Miljööverdomstolen skriver i sitt beslut: ”Regeringens beslut i frågan om utpekande av området som ingående i ett Natura 2000-område har därför betydelse för prövningen av detta mål. Det är därför av synnerlig vikt att frågan om det utpekade området läggs till nätverket Natura 2000 avgörs före huvudförhandling och dom i målet.”
I klartext betyder det att den rödgröna regeringen nu har öppet mål. Ett beslut om utvidgat Natura 2000 på norra Gotland kan stoppa Nordkalks planer för gott. En unik natur kan räddas.
Kortsiktig tillväxt – eller naturvärden och ekonomisk nytta på längre sikt? Vad väljer den rödgröna regeringen?
