Om du väljer att nöja dig med dina tidigare prestationer, för du var ju så duktig i början, kommer du med största sannolikhet att drunkna. Din starka inledning är trots allt värdelös om du inte kommer fram – det är vägen mellan nuläget och målet som är avgörande.
Det här handlar förstås om klimatkrisen. Om jakten på den bästa drivkraften. Om optimister och pessimister. Eller kanske snarare om klimatförnekelse och krisinsikt. För ism-begreppen har kidnappats. Men nu ska jag befria dem.
Miljörörelsen anklagas ideligen för att med sin pessimism, sin “klimatalarmism”, motverka omställningen. Men nu ska jag berätta en sak: det är inte pessimism som uttrycks. Det är krisinsikt.
Och är det inte regeringens, snarare än miljörörelsens, ansvar att minska utsläppen?
Har vi verkligen tid att fira gamla prestationer när våra nuvarande inte räcker till?
Vi behöver krisinsikt för att känna att vi måste agera och vi behöver politik som visar oss hur vi ska agera. Just nu saknas båda delar.
”Tänk positivt”-råd är alltid irriterande, i klimatsammanhang är de närmast hånfulla. Vi har långt kvar till målet, som nu råkar vara mänsklighetens överlevnad, men fortsätter inte att simma – för att vi var så duktiga i början.
Har vi verkligen tid att fira gamla prestationer när våra nuvarande inte räcker till?
Regeringen är optimistisk, vill sprida framtidstro. Metod? Man framhåller att svenskarna har dålig koll på historiska utsläppsminskningar och är onödigt pessimistiska. Man besvarar inte befogade kritiska frågor, utan beklagar att det är synd att folk är så negativa.
Cop 28-avtalet presenterades som en vinst och Romina Pourmokhtari (L) som matchhjälte, trots att resultatet är långt ifrån vad planeten behöver. Det är bara en vinst jämfört med hur illa det kunde ha blivit.
Tidöregeringen försöker bota pessimism med falsk optimism, men botemedlet är något annat: bevis på framgång. En ambitiös klimatpolitik och utsläpp som minskar. Att visa att det går och att det måste gå.
Att kritisera nuvarande politik är inte att vara pessimist – det är att ha krisinsikt. Att vilja ha något bättre, veta att man förtjänar det och att det finns andra alternativ. Man skulle kunna kalla det för optimism.
Vi kan jämföra det med att uppmana sin vän att lämna en destruktiv partner, för att vännen förtjänar bättre, för att det kommer gå åt helvete annars. Ingen skulle säga att det är pessimism. Det är krisinsikt. Det är optimism.
Tidöpartierna har en ideologisk övertygelse om att individens och företagens frihet – hur mycket de än skadar planeten – står högst i kurs. Den falska optimismen, försöken att tona ner varningssignalerna, är bara ett sätt att skydda allt det där.
För utan krisinsikt kommer alla undan. Företagen slipper restriktioner och regeringen slipper krav från en enad befolkning. Alla kan fortsätta att leva precis som de vill.
Visionen är inget man hymlar med: Ulf Kristersson (M) säger själv att hans mål inte är att folk ska behöva ställa om sina liv. Man undrar hur han har tänkt kombinera det löftet med en klimatkris som inte bekämpas.
Jag vill inte säga att allt kommer att gå åt helvete, för det finns ljus i mörkret. Och man kan fira framgångar, bara inte så hårt att bakfyllan hindrar en från att gå till jobbet nästa dag. Det är vägen mellan nuläget och målet som är avgörande.
Ljuspunkterna finns i det enträgna arbetet med att granska, stötta, nå ut. Hos miljörörelsen, forskarna och klimatjournalisterna (på Tidöspråk: klimatalarmister). Optimismen finns i rädslan och raseriet, i det utbredda motståndet – det några brukar kalla pessimism.
